söndag 26 juli 2009

Alien..


Ibland undrar man varifrån alla skräckfilmsregisörer får sina ideér ifrån när de skapar sina monster. Insekternas värld förstås!

Denna vackra trollslända heter "Kungsslända" http://www.myra.nu/trollslandor.html och är en riktig rysare för dem som är i samma storlek eller mindre. Just detta exemplar flög förbi oss mot vår plymspirea där humlorna surrade. I flykten knep hon en humla och flög sedan till en blompinne där den startade kalaset. Jag hann inte med från början, för kameran låg i sin väska på övre våningen. Men efter en snabbrusning fick jag ett antal bilder, bl.a. denna. Förstora gärna bilden och titta på vad den äter, så skall ni se att det är resterna av en snart uppäten humla.

Både i filmen Alien och Predator så har "rovgjuren" en sinnrik käk-konstruktion som möjligjör att hålla fast sina offer samtidigt som de kalasar på dem. I min bokhylla hittade jag "Insekter som hobby". Där beskrivs trollsländans käkparti som en fantastisk fångstapparat. Humlan hade inte en chans när den väl kom inom räckhåll.

Trollsländan var enorm. Jag skulle gissa på ca 8 cm i full längd fast insektsboken säger att den kan bli högst 6 cm. Månne detta exemplar vara ett monster bland sina gelikar? Stor var den i alla fall.
Vad är det de säger i visan..? "Farligt, farligt, men härligt, härligt" menande att det vackra har nåt farligt över sig. Fast humlan kanske inte har samma skönhetsideal som vi. Men visst ser Trollsländan lite farlig ut även för oss med sina skarpa färger??

Ha dé gott
/charles

tisdag 21 juli 2009

Rätt som det regnar kommer det en skur..

Det var min mors kommentar under "fruntimmersveckan", veckan som man utifrån namnen i vår kalender, valt att kalla det jag menar är vår regnperiod.

Regnperiod och regnperiod. Det finns inget sådant i vårt land kanske Du säger. Näe, formellt är det kanske fel uttryck men det är ändå denna tid som regnvädren valt att samlas över vår plats på jorden. Och nog känns det som om "fruntimmersveckan" uppfyller kriterierna för att få kallas regntid.. eller? Jag vet i alla fall människor som tvekar att sammankalla till utomhusaktiviteter denna vecka, om det sen är för att de är skrockfulla eller visa av erfarenhet, tja det låter jag nån annan bedöma.

I vart fall sitter jag här under Margaretadagen och bloggar med regnet smattrande mot rutan som underhållning. Hustrun heter förresten Margareta, så hon har namnsdag idag. Det är nog inte så farligt att förknippas med fruntimmersveckan i alla fall för det har ju diktats en visa om henne.. "Jag vill vara din... Margareta etc." och det kände jag tidigt att jag ville. Nä det är nog inte namnen som är problemen.

Det känns skönt att sitta inne i stugvärmen och höra regnet. Fast det gäller inte alla familjemedlemmar. Skrållan, sån katt hon än är, väljer det blöta utelivet före stugvärmen. Vintertid sitter hon framför dörren och jamar men när vi öppnar så tittar hon ut och bestämmer att det är för ruskigt att gå ut, och vänder snabbt in igen. Undrar vad som drar i regnet och blötan som inte drar i snö och kyla?

Snart kommer svägerska med son och då skall han firas. Han blir 13 år den 22 juli, och det är en stor omvälvning att bli tonåring. Åtminstone var det det när det begav sig för undertecknad. Sluta skolan och börja arbeta. Det behöver ingen 13 åring i vårt land göra idag.

Sen kom de betydelsefulla åren i rad, 15 - fylla moppe, 16-MC-kort och 18 Bilkörkort. Alla med nåt med motor i släptåg. NSU med Sachs motor var moppen, Monark BlueFighter var MC´n och en Studebaker Flight Hawk var bilen. Så här sett i backspegeln, visst var man priviligerad? Fylla på kunskapsbristen kunde ju göras senare. Universitet och högskolor stod öppna för 25/5: are som återfått läslusten. Under tiden hade man egna intjänade slantar att hitta på nåt roligt för. Livet är till för att levas!

Tror inte att de som växer upp idag har samma förutsättningar. Arbetslöshet och poängjakt för att komma vidare. Flera slåss om samma jobb och de finns inte jobb att tillgå. När jag växte upp skrek industrin efter arbetskraft, det var nästan bara att välja och vraka. Nja.. jag får nog rätta mig lite.. Visst fanns det jobb men urvalet var kanske inte så stort. Men resan från springpojke till direktör var inte enbart en saga. Det fanns exempel på nära håll. En bana dock inte öppen för alla.

Så vilka möjligheter som står till buds för denna 13 åring återstå att se. Jag är ändå i trygg förvissning om att han kommer att finna sin väg genom livets irrgångar och kunna se tillbaka på ett gott liv fyllt med upplevelser. Som bekant så har nästan alla en drömmande blick när vi talar lumparminnen. Minnen kring en tid som visst inte var så rosenröd och bekymmersfri när det begav sig. Undrar om andra upplevelser i livet har samma förmåga att omformas till positiva rövarhistorier att berätta för barn och barnbarn?

Ha dé gott
/charles

torsdag 16 juli 2009

Ett sorts beroende..

Datorn som för så där 20 år sedan var obekant för de flesta. Ja de unga hade ju börjat testa Sinclair, Comodore med fl. speldatorer med TV som skärm, och så fanns det ju datorer (Stansen som de kallades) på de flesta arbetsplatser. Datorer som några få hanterade och programmässigt var det mesta låst till fasta applikationer. Man gjorde sina egna program i "Basic", och det var ingen hejd på programerandet. Man började ana att det fanns ett företag som hette Microsoft som försökte skapa nån sorts användning för datorer.

Sen kom explosionen. Inte många hann med i svängarna och jag möter fortfarande folk som har en avog inställning till datorer. Men även min ålder och äldre som börjat inse förträffligheten med "datorn". Mer och mer görs på datorer och det går närmast inte att freda sig från teknikpåverkan. Banken är ett exempel. Massor av tjänster man förr måste besöka ett bankkontor för att få utfört, gör man själv uppkopplad via datorn idag.

Nu är väl priset i viss mån överkomligt och man kan få en maskin att sköta hushållet från med hyfsad prestanda utan att ruinera sig. Min första dator i slutet på 80-talet var en ABC-80 med bandspelare och en floppy disk, 8" med tunna disketter i pappersfodral. Ny kostade datorn 10.800kr och floppyn 11.500 kr. 22.300kr för båda och då hade de hela 3kb internt minne. Då motsvarade summan ca 4 månaders lön. Så visst har tekniken gått framåt och efterfrågan har sänkt priset.

Idag kommunicerar man via datorn, träffar nya vänner via datorn, deklarerar och sköter sin ekonomi via datorn. Plösligt inser man att utan dator är livet avsevärt mer kompliserat. Var det detta vi såg fram emot när vi tog till oss tekniken? Nä jag tror inte det. Här har vi skapat ett beroende vi inte förväntat oss. Utan dator, hemska tanke, vad gör vi då?

Ha dé gott i sommarvärmen och glöm inte dra ur kontakten till datorn när det åskar!
/charles

tisdag 14 juli 2009

Solen skiner igen..


Nu har jag redigerat mina bilder från resan och lagt ut några av dem som ett bildspel här bredvid. Några av hustruns bilder är också med. Visst blir det att vi ofta tar bild av samma motiv, men det finns ändå skillnader och tillfällen där jag inte har kameran med. Så samlingen är en gemensam produkt.


Svampen (Den gula sommarkantarellen) växer i full fart nu efter regnen. Lite sol är allt som behövs. Så det får bli några strövtåg i skog och mark för att förgylla måltiden lite. Igår kokte Margareta sylt av fjolårets lingon. Det blev en för oss riklig skörd av syltburkar. Ett halvt durkslag med smultron har vi även plockat ihop. Smakade gott i filen.

Ha dé gott
/charles

torsdag 9 juli 2009

Storebror ser dig...

Har presis sett reportaget om "Spionfabriken" på SVT1. USA´s NSA (National Security Agency) motsvarande vårt FRA, med signalspaning i fiber, rymd eller kabel som specialité. De hade en slogan som byggde på bokstäverna NSA (Never Say Anyting). Med en av världens tuffaste lagar så innebar det att de inte fick sprida information från signalspaning ens till andra försvarsorganisationer inom USA, vilket inkluderade FBI och CIA. Dessutom fick de inte spana på befolkningen inom USA.

Kontentan var att de hade all information om den 11 september men fick inte delge någon utanför deras ansvarsområde den informationen. Hade man fått det så hade tragedin vid World Trade Center troligen kunnat undvikas. Denna lagstiftning hävdes efter den 11 september av Presidenten och nu finns det regler om samverkan och även signalspaning mot amerikanska invånare likväl.

Det intressanta när man beskriver tekniken....
Digital och analog trafik blandas i "trådar" från mobiltelefoner, datorer, vanliga telefoner, all trafik som rör sig i etern av tal, skrift, bilder, fax d.v.s all mänsklig och maskinellt framställd kommunikation. Superdatorer samlar in data som bygger på koder som myndigheten anger och sållar ut, registrerar och dokumenterar det valda urvalet. Det enda man inte får med är det personliga samtalet. Det kräver andra resurser.

Hur ser informationen ut....
Det blir listor med uppgifter om varifrån, vart, med vem, vilket datum och tid samt möjlighet att spela upp samtalet. Allt tal och skrift på främmande språk översätts till engelska

Vi kan sedan göra slagningar på enskilda ord, säger den ansvarige. Vi ber helt enkelt datorn att sortera ut alla samtal som innehåller ordet "Kollibri" och vill vi geografiskt begränsa materialet så lägger vi till den stat eller stad varifrån samtalen antingen kommer ifrån eller är destinerade till. Det tar bara några sekunder så har vi materialet. Detta "grova" nät innehåller även privata samtal mellan par, enskilda affärsuppgörelser etc. så det blir en del att leta i.

Men sa intervjuaren, "Ni måste förstöra all information som är privat...". Det är inte möjligt blev svaret, det är så mycket information att vi helt enkelt inte har möjlighet att sitta och analysera vad som är privat för att radera bort oskyldiga samtal. Det går helt enkelt inte!

Mot den bakgrunden känns det tryggt att veta att vi i Sverige har en lagstiftning som kräver förstörande av oväsentlig privat information som samlats in via kabel eller på annat media, och att ingen som inte har orent mjöl i påsen skall behöva känna osäkerhet för sin personliga integritet. FRA varken får eller kan kränka en människa genom insamlade data, och information som inte utgör ett hot mot statens säkerhet, kommer inte att förmedlas vidare.

Ha dé gott
/charles

måndag 6 juli 2009

Hemma i Laxå igen...

Dag 9...
reste vi från Söderhamn söderut. Resan gick genom Gävle där jag bott som barn. Nedan ses huset och dess omgivning där barn jag lekt. Vår bostad var på andra våningen närmast kameran.
Fortfarande soligt men något svalare visade sig Gävle från sin bästa sida. Den stora stenkvadraten med sin vägskylt av järn var inte kvar. Gräsmattan hade fått ge vika för en dubbelfilig väg i stället för den enkla som var där när vi bodde här. Tobaksmonopolet hyste en annan hyresgäst liksom före detta Forslunds Motor. Av Gävle porslinsfabrik syntes inget. Tidens tand har verkat även här och ändå är så mycket sig likt.

Efter några bilder fortsatte vi resan till Uppsala, syster och svåger. God mat och trevlig samvaro.

Dag 10...
fortsatte resan mot hemmets lugna vrår efter en upplevelserik vecka. Nu återstår att sammanställa all information och att sortera alla bilder tagna under resan. Det blir som att uppleva allt på nytt igen.

Ha dé gott
/charles

lördag 4 juli 2009

Kallare och mer moln..

8:e dagen, första dagen vi inte vaknade till stekande sol genom fönstret. Idag har vi åkt från Ånäset till Söderhamn där vi nattar på Hotell. Det har varit kyligt och lite regn men ganska bra resväder ändå. Lunchen intogs på ett pizzahak strax före Härnösand, Kebabtallrik och väldigt gott.

På vägen ner letade vi efter nån stans att bo (i campingstuga) men det var upptaget överallt. Det som fanns var endast utan vatten och avlopp typ tält fast av trä istället för tyg. Inte vad vi letade efter.

För den som funderar på denna nisch att tjäna sitt levebröd kan jag rekommenderar nedre Norrland till mellansverige. Kvalitén på det vi sett ger den som satsar enorma konkurrensfördelar. Dessutom är det en uppenbar brist på denna typ av övernattning ty vi var inte de enda som frågade.

I morgon bär det av till Uppsala och därefter hem. Det är nästan så man börjar längta.. Hem ljuva hem.. som man säger.

Ha de gott
/charles

PS/ av förklarliga skäl.. inga bilder,

fredag 3 juli 2009

Dag 7 - Gammelstads kyrkstad i Luleå

Innan vi skiljdes åt kvällen innan bestämde vi oss för att se Kyrkstaden i luleå tillsammans. Så vid 10-tiden möttes vi vid parkeringen utanför kyrkan, för att sedan gå runt och titta. Det var jubileumsår detta år varför det var fullt av aktiviteter i staden och de som var guider var klädda i tidstrogna kläder. Det var en upplevelse att se och nästan känna att tiden var en annan gång än idag.

Det som gladde mest var att det var så välskött. Alla bygnader verkade användas, var uppvärmda med sin naturliga värmekälla där sådan fanns. Så det bjöds på kaffe från kopparkittel, värmd från elden i öppna spisen. Nybakat tunnbröd med smör och samtidigt berättades om vilken tidsepok vi besökte och vilka som var där. Levande historia tror jag det kallas.

De små husen i kyrkstaden är privata. Det finns en kommitté som ser till att husen sköts och underhålls. en del används som (typ) sommarstuga andra är fyllda med aktiviteter som försäljning av hantverk m.m. Området var mycket större än jag trott.


Kyrkan var en central del i Kyrkstaden. Nästan var man än befann sig såg man tornet sticka upp över stugtaken. Vi avslutade med lunch i kaptensgården som våra värdar bjöd på. En oförglömlig vistelse i Luleå och helt våra värdars förtjänst. Tack R och I!


Vidare gick resan mot Skellefteå där jag lovat kontakta Kolargubben, Sigge! I Skellefteå pågick stadsfestivalen. Inte ett ledigt rum så långt ögat kunde skåda. Alla övernattningsmöjligheter förutom tält eller husvagn var utsålt, så vi hamnade på Galgbacken i Ånäset på Lufta Camping nära Robertsfors. I kontakt med Sigge berättade han att tjärdalen han velat visa var utbrunnen och hade levererat 80 liter tjära. Det hade varit kul att ha träffats och språkat lite, men omständigheterna ville annat. Det får bli en annan gång.

I morgon börjar vi att i sakta mak glida ner för kusten mot våra hemtrakter. Vi styrs inte av några måsten så hur snabbt det går tills vi är hemma igen beror på omständigheterna.
Ha dé gott
Charles


Dag 6 - Mot kusten..

Resan mot Luleå gick efter "Blå vägen" upp till Storuman och vidare över Älvsbyn. Trots stora vidder och en del stopp efter vägen, gick resan förhållandevis snabbt.
Blå vägens skönhet förtrollar.
Efter Storuman började fjällvärlden torna upp sig. Vackert men öde! Långa tider innan man såg en levande själ eller mötte en bil.

Vägren ?
Jag sa till min hustru att så här års ser man ofta strörenar som kommer upp på vägen. Knappt hade jag nämnt det förren den dök upp. Den måste ha hört mig.
Efter kl 16 var vi framme vid Luleå, där vi hittade övernattning på Örnviks Hotell och Camping. Jag ringde upp min polare från förr och vi träffades inne i Luleå och senare hemma hos dem. Det är otroligt vad mycket som kommer fram ur hörnen när man börjar prata. Det var ett trevligt återseende. Vi kommer att träffas igen och se det gamla Luleå innan vi vänder åter, söderut. Förhoppningsvis blir det några bilder på bloggen.
Ha dé gott
/charles

onsdag 1 juli 2009

Dag 5 på agendan...

Nostalgitripp i norrländska småstad... Idag handlade det om att dels besöka graven där mina föräldrar vilar och dels att besöka de miljöer som starkast minner om min uppväxt.
Lycksele vid Umeälvens strand har vuxit och förändrats. Påtagligt är att de unga sommararbetande vi möter är stolta över sin bygd. Det betyder att de lever och bor i ett samhälle som uppfyller deras önskemål.

Själv i början på 60-talet var framtiden att flytta härifrån. Arbetsförmedlingen erbjöd flyttbidrag och försörjningsstöd den första tiden för dem som hade förstånd att söka arbete söderut. Jag kan tänka mig vad det betytt för bygden att stå för utbildningen av en mängd ungdomar som sedan när det var dags att börja skörda frukten av sina insatser fick se generationer dra söderut för att söka arbete.

Skönt att se en förändring som förhoppningsvis stoppat en del av kunskapsflykten till andra kommuner för att i stället satsa på sin hembygd.

Jag hittade mina föräldrars grav där stenen närmast invaderats av mossa och trängts ut av gravar bredvid. Det känns lite kymigt att se hur de breder ut sig och närmast täcker äldre gravar samtidigt som man förstår att det känns viktigt att både synas och finnas för efterlevande. Men man glömmer tydligen lätt att det finns andra som har samma behov.

Med hjälp av stålull och en skurborste kunde vi göra stenen synlig igen och även klämma ner ett par blommor. Men kännslan av att vara undanskuffad kvarstår! Det måste finnas ett space som omfattar varje gravsättning utan att behöva inkräkta på nån annans.

Stugan vid Umeälvens strand fanns kvar. Jag vill inte säga att den såg förfallen ut, men av all blomprakt och krattade grusgångar fanns idag inget kvar. Den såg närmast ödslig och övergiven ut. Det sved lite i själen att se hur allt tonårsslit och allt arbete mina föräldrar lade ner på stugan, idag inte hade något kvar av sin forna skönhet. Jag borde inte ha åkt dit och fått se förändringen.
Skylten som pekade ut "nya ägaren" hängde på sniskan, så man förstod att det var länge sedan någon varit där.

Nu bär det vidare av norrut. Tanken är Storuman och vidare över Älvsbyn mot Luleå. Sen får vi se när det bär av söderut igen. Vädret får vara lite av en mentor inför de beslut som skall tas, ty Jukkas Järvi är ett gott minne en semester för några år sedan. Det kan bli en tripp dit innan vi vänder hemåt.

Ha dé gott
Charles

Min hemstad är sig lik...

kanske något mer trafik. Nej sanningen är nog att det är stora förändringar som skett sedan jag sist var här. Det gröna torget som var ett av Holger Littners storverk är nu borta och ersatt med färgade plattor. Borta är pressbyrån och korvmojen som avslutade torget. Direkt vid infarten tornade två höghus upp sig i riktning mot norrmalm.
Som sextonåring och motorcykelburen, hade vi en gammal kåk som samlingspunkt i det området. Den var inte omtyckt bland socíalarbetare och andra med ansvar för det växande släktets väl och ve. Själv lämnade jag Lycksele för Västerås vid den tiden så jag fick inte vara med när brandkåren eldade upp huset som ett övningsobjekt. Av kvarvarande kamrater fick jag höra att det mot slutet gick rätt vilt till i huset så att det trots allt var till allas bästa det togs bort.

Min första arbetskamrat när jag försökte slå mig på guldsmedsyrket hade slagit igen sin guldsmedsbutik för några år sedan och ICA butiken som låg i centrum var också borta. Men det är konstigt ändå att man trots en massa förändringar med rivna hus, nya hus, ändrade gator med mera ändå känner igen sig så pass som man gör. Här låg det en skog vi lekte i när jag var barn, nu en hyreslänga... etc.

Idag skall vi göra Lycksele som man säger, vilket innebär att besöka alla gamla kända platser och se dess förändring över tid. Så det kommer mer vad det lider om detta.

Ha dé gott
/charles