Laglydig eller ej, det är frågan.
Vi har inga planer på att åka till fjällen i påsk och respiten för dubbdäck går ju ut på fredag, så nu är det bytt på båda bilarna. Om en fjällresa varit aktuell, hade det blivit en vecka med sommarväglag innan resan mot fjällen hade kunnat påbörjas. Förbudet gäller som bekant från och med lördag och där vinterväglag ej råder. Vintern skall väl förhoppningsvis vara över för den här gången. Det blir en del åka av på skogsvägar och det är lerigt, skitigt och gropigt. Men sådan är verkligheten den här tiden på året.
Det blir ju en mycket mjukare och behagligare gång på bilen med sommardäcken på. Så man kan säga att det är roligare att åka bil. Jag kollade in mönsterdjupet på mina däck och de ligger klart över gränsen. Ändå så är de på tredje året. Det har sina nackdelar då de dels är slitna och dels av en modell som inte är lika vattengående som moderna däck. Dock är det farten som avgör om man skall vattenplana eller ej men visst ökar mönsterdjup och mönsterform säkerheten. Däckens kondition har betydelse om man inte använder dem för att öka farten i stället för att öka säkerheten.
Nu är ju Scenic´en ingen racer och det var längesedan jag tog några kurvor med "tvärställ". Det är varken bekvämt eller särskilt intelligent att köra "rally" när det inte är något rally. Fast jag brukar träna halkkörning inför varje vinter. Om inte annat så för att kunna sätta gränsernsa för min egen förmåga att hantera en sladd på glatt underlag.
En sann sommarkännsla är ju småfåglarnas kvitter. Det har vår katt i vart fall uppmärksammat. Nu finns det roligare saker att göra än att ligga i trappen under luftvärmeblåset och försöka få dagen att gå. Nu skall den ut kl.03.00 och tittar bara in då och då för att få lite att äta. In kommer den igen efter mörkrets genombrott. Då knackar den allt annat än försynt på vardagsrumsfönstret och signalerar sin ankomst.
En annan lika sann sommarkännsla är motorcyklarna. Deras kvitter (Muller) börjar att höras allt mer. Det är frihetskänslan säger de jag känner, att kunna dra iväg på motorcykeln och låta fartvinden smeka. Vart den smeker undrar jag över för de allra flesta är väl inpacketerade i den skyddsutrustning som gäller idag. Annat var det i min ungdom. Jag började åka motorcykel i slutet på 50-talet. Då var det jeans, njurbälte och vegamössa som gällde. Varken särskilt värmande eller skyddande. Då smekte fartvinden ända in i märgen, men frihet var det!
Mitt fartvidunder då var en Monark Blue Fighter 150cc vilket var snäppet under Husqvarna Silverpilen som ju var drömhojen för en nybliven 16 åring.
Hade innan en NV 125cc "Rödmyran" som saknade bakhjulsfjädring. Den var av någon anledning inte lika häftig. Den körde jag med i en grusgrop invid vår sommarstuga innan posten levererade körkortet. Bra träning men inget man skröt om precis.
Ändå var den populär generationen före mig. Den förekom i en ungdomsfilm om risker med motorcyklar som var rätt populär under senare delen av 50 talet. Den Shackrutiga hjälmen som blev så populär bland knuttar i början på 60-talet, kom från den filmen. Så nåt gott förde filmens propagande med sig.
Ha dé
