Berättelsen (Dikten) om målaren Erik Lund.

Det år jag fyllde tretton, då tog skolan slut.
Jag sa adjö till fröken, i världen gick jag ut.
Jag lämna barndomsvärlden och det som hör till den
Nu vänta vuxenvärlden, jag skulle vandra hem.

När jag såg barndomshemmet, stod far och mor på bron.

i sina söndagskläder, de stod som på en tron.
De väntade på sonen som nyss har blivit stor.
Fadern harkla stämman, men grät, det gjorde mor.

Nu har vi fött dig länge nog, sa far till sonen sin.

Nu får Du vandra vägen bort. ty framtiden är Din.
Du får ta tjänst hos Olsson i Sikfors här intill
eller följa Flottar Johan, om det Du hellre vill

Jag kände gråten komma, ej längre bor jag här.

Allting var nu borta, av det som förr var mig så kär´.
Min mor och mina syskon, på kinden tårar rann
Jag kände vreden vakna, och glädjen den försvann.

Ditt farsarv skall Du få sa far, det är ej mer än rätt.

En rova av försilvrad plåt, men uret visar rätt.
Av mor fick jag ett knyte, med bröd och potatisplätt.
Jag skulle ej gå hungrig, ej heller blev jag mätt

Där jag lämnade byn, invid vägen stod en sten.

I den jag dängde arvet, så att glas och bitar ven.
Jag ville inte bära nåt som minde mig om svek.
Jag ville bara gråta, men livet var ingen lek

Hos Olsson tjäna jag ett år, men lönen den var klen.

Följde därför flottarna, sen for jag vidare till Flen.
Där gick jag som lärling hos målarmäster Hall.
Jag lärde mig ett yrke, som sedan blev mitt kall.

När jag nu ser tillbaka, på det som blev mitt viv.

Jag känner att jag saknar det som i barndom var mitt liv.
Jag saknar mina syskon och längtar efter mor,
men förlåter ej min fader, som nu i himlen bor.


Det otäcka i denna dikt är att den är alldeles sann. Namnet är naturligtvis fejkat, men i övrigt som den berättats för mig av "Erik" själv. "Erik" var min fiskarkompis när jag växte upp. Han hade inget körkort, så när jag fyllde 18 och skaffade bil, så "fixade" han fiskekort eller tillstånd och jag stod för transporten. En dag, mig ovetande, åkte vi förbi hans barndomshem. Den annars så talföre "Erik" blev plötsligt så tyst att jag uppmärksammade det, och frågade varför. Då berättade han denna historia som jag presenterar i diktform.

Detta att han aldrig förlät sin fader tror jag blev ett trauma i hans liv. Efter faderns död var det inte längre möjligt. Modern träffade han dock men jag upplevde aldrig att han hade någon kontakt med sina syskon.

I prosans laglösa land har jag även förändrat orter och namn för att de skall rimma. Ber om ursäkt för det!

Nu är glada julen slut, slut, slut ...

Så var den över för den här gången. Den grönaste julen i mannaminne (mitt i vart fall). Idag avjulades både inne och ute. Röda gardiner och röda dukar bort, in med vårfärger (fast det är en bit kvar till dess). Glittrande ytterbelysning togs ned och ersattes ej av annat. Lite tragiskt men samtidigt rätt skönt. Läste i en blogg på juldagen att nu är det bara 365 dagar kvar till jul och det lät som om julen var det som räknades och allt däremellan bara var transportsträcka. Skönt att inse att jag inte delar den uppfattningen.

Jul, nyår, trettondag, påsk och midsommar, vår sommar höst och vinter , alla har de sin skönhet som jag inte skulle vilja mista nån av dem. Ja Gudrun och Emil med flera orkanstormar förstås, de avstår jag gärna ifrån, fast jag tror inte man får välja.

Äldste sonen hade lagt in inlägg på facebook. Det handlade om att de börjat måla om de nyinköpta köksstolarna. Från svart till vitt, men först skulle de grundas. Som tur var så hade de en vattenlöslig grundfärg, för deras nyss treåriga dotter vaknade vid 4:a tiden och gick upp och fick för sig att det var mer som behövde målas. Så när föräldrarna kom upp ett tag senare så var stora delar av parketten i vardagsrummet vitmålad liksom mattan. Nu löste det sig med vatten, borste och en massa arbete men mattan var enligt uppgift förlorad. I kommentarerna så framgår att kreativiteten gått i arv. Äpplet faller ju som bekant inte så långt från päronträdet.

Själv sitter jag och ömkar mig över den förfärliga förkylningen jag drabbats av, Ni vet en sån som inte ens förlossningar kan jämföras med. Jag var tvungen att gå upp för hostan ville inte ge sig. Nu har jag intagit C vitamin i vattenlösligt skick och hostan har gått över i nysningar. Klockan är halv fyra och det är tyst och stilla. Endast min egen och hustruns hostatacker stör stillheten. Katten var framme och hälsade samt undrade vad jag gjorde uppe denna okristliga tidpunkt, Ja det undrar jag också! Jag skall nog krypa tillbaks till bingen snart och se om det inte kan bli några timmars sömn innan söndagen tar vid. 

Natti natti..
/charles

Den som inga byxor har ...

… den får gå med rumpan bar!

Detta snusförnuftiga ordspråk användes flitigt under min uppväxt. Symboliskt illustrerade det att den som inte kom på en lösning på sina (oftast praktiska) problem fick leva med problemen olösta.

Jag var på den tiden lärling på Volvo i Lycksele, och skulle lära mig till bilelektriker. Fast verkligheten var annorlunda. Det jag minns från den tiden är mest att jag renoverade bromsservrar till lastbilar. 3-4 st om dagen, 6 dagar i veckan. Nån dag hände det att man fick byta kol i en generator eller byta en startmotor. Det upplevde jag som rena julafton, ett lyckosamt avbrott i tristessen.

Då jobbade vi även lördagar och eftersom jag var 16 år så hade intresset för flickor vaknat och lördagar var en sådan dag då intresset stod på topp. Man behövde ju inte gå upp kl.06.00 dagen därpå, så då kunde man ägna tid åt annat än arbete och sömn.

Så lördagar blev stora rengörardagen. Då skulle all ”skit” under naglarna skrapas bort och man ville göra sig så attraktiv som möjligt inför det andra könet. Standarden i bostäderna var låg under 50-talet och tidigare, så det var rätt trånga badrum med ett tvättställ och badkar. Varmvattnet fick vi själva bekosta med en eluppvärmd beredare, så den var bara på när det behövdes. Duschar fanns bara på arbetsplatser och idrottsanläggningar, så det var ren lyx att kunna tvåla in sig och låta duschen skölja av all skit utan att behöva tänka på kostnaden för varmvattnet.

Men allt lossnade inte så lätt. Framförallt händerna var ett problem. Gammal bränd olja uppblandad med sliten metall letade sig in i alla hudsprickor och under naglar och var svårt att få bort. Vi hade nåt som kallades för handölspasta, som jag tror bestod av nån sorts tvål uppblandad med pimpsten. Den var effektiv men tog ändå inte bort allt. Flera av mina arbetskamrater hade egna recept på rengöringsmedel. Att först tvätta händerna i kristallolja för att sen använda tvållösningen gav ett bättre resultat. Nackdelen var att händerna blev torra som fnöske.

Kristallolja var ett rengöringsmedel som användes flitigt under 50-talet för rengöring av detaljer vid bland annat bilreparationer. Kristalloljan har funnits under en mängd olika namn som ligorin, mineralterpentin, tvättnafta, lackbensin, vanolene och dilutin. Idag närmast känd som lacknafta.

Vi hade en stor behållare med en mintdoftande salva som egentligen tillverkats för mjölkbönderna att smörja kojuverna med. Men den gjorde händerna mjukare och mintdoftande efter den grova rengöringen. Sen fick man försöka stå ut med tjejernas frågor.. Vad luktar det om Dina händer? ..och hitta på nåt bra svar. Jag tror den hette Helosan!

Innan jag slutade för studier i Västerås så kom det en ny produkt, Ett gel som man smorde in händerna med och som blev flytande när smutsen löstes upp. Sen tvättades allt bort med varmt vatten och händerna blev mycket renare än med den gamla metoden. Så slapp man lukten av mint eller vintergrönolja som jag tror att det var. Ni som minns den förträffliga VIC salvan man smorde in bröstet med, på förkylda barn för att hålla andningsvägarna öppna, vet vad jag talar om för sorts doft. Jag tror att medlet uppfattades som antiseptiskt.

Nåväl senare i livet kom jag att arbeta med bilar igen. Bilar jag köpte och renoverade för att sedan sälja igen. Så den typen av skitiga händer blev återigen ett problem. Tomteskur utblandat med kaffesump var en metod som fungerade. I brist på Tomteskur fick det bli SURF vilket också fungerade.

Minnet av den fantastiska ”tvättgelen” fick mig att experimentera med lite andra produkter än kaffesump och tvättmedel.

Yes var en produkt som sett dagens ljus och som hade en stark fettlösande förmåga. Så först tvättades den grova smutsen bort med bensin eller lacknafta för att sedan slutrengöra händerna med Yes. Någonstans under den resan väcktes idén om det gick att blanda de två med bara ett tvättillfälle som resultat? Jag provade med lite olika blandningsförhållanden och omedelbart förvandlades den flytande Yes´en till en geléliknande massa. Funktionen var densamma som för den gamla gelen från 50-talet. Smutsen löstes upp och allt försvann med avsköljning i varmt vatten.

Diskmedlet är en fantastiskt produkt. Jag har använt det till att göra rent bilklädslar som varit insmetade med choklad, glass, senap och räkmajonäs, ja allt vad som kan spillas i en bil när olyckan är framme. Nu kan man inte bara blaska på med en massa vatten med diskmedel i utan får göra det på ett litet annat sätt. Jag häller lite diskmedel och lite varmt vatten i en balja och vispar upp ett hårt skum som jag sedan applicerar på fläcken. Låter verka någon minut och sedan tar bort med en svamp eller en borste. Jag har sällan behövt upprepa metoden efter första rengöringen. Det funkar även på heltäckningsmattor ock möbeltyger.

Så det enda man behöver är lite lacknafta (tändvätska till grillen går också bra) och en flaska Yes, så kan man både tända grillen och hålla grejorna rena. Tvättsalvan passar dessutom perfekt till att rengöra grillgallret med, och händerna efter förstås. Skulle partyfilten få fläckar så funkar ”skummet” för att återställa den till sitt ursprungliga utseende. För att detta inte skall bli en enda stående ovation till produkten Yes, så har jag provat med annat diskmedel, vilket också fungerar. Det är medlets förmåga att lösa fett som räknas.

Jag lämnar inga garantier om Du vill pröva. Jag tar inte ansvar för allergier eller andra effekter som de medel Du använder kan föra med sig. Ej heller för textilfärgernas färgbeständighet. Vill Du prova så gör Du det på egen risk!

Ha dé

Charles