New face
Jag får uppmaningar via nätet att byta bild för att den jag hade är gammal. Nja inte har jag väl förändrats så de senaste åren att jag är svår att känna igen? Dock nytt face och ny bakgrund så är alla nöjda. Passa på och bytte på facebook också så att det blir lika på båda ställena.

När jag ändå är igång passar jag på med en historia, Ingen julhistoria denna gång utan en så kallad rolig variant..

Det hände sig i den lilla byn att både prästen och byns busschaufför gick bort samtidigt. När de träffades på den andra sidan sa prästen; vi kan väl göra sällskap på vägen? Det tyckte busschauffören var en bra idé. De båda hade mycket att prata om så vägen blev kort. Framme vid pärleporten knackade de på och sankte Per tittade ut med en bister min. Så fick han syn på de båda och när han såg busschauffören sprack hans ansikte upp i ett leende... Välkommen Välkommen utbrast han och omfamnade chauffören, kom in, kom in!

Nu surnade prästen till och sade avundsjukt. Här har man stått i hela sitt vuxna liv och predikat om guds gåvor, och så får chauffören sådan uppmärksamhet!

Sankte Per lade armen om prästen och sa, Nu skall han inte vara sån... Han skall veta att när chauffören kör sin buss, ja då ber alla till Gud!

Speleologi i Villefranche de Conflent!

I natt bestämde vi oss, U och Jag, för att utforska den stora "Jungfrugrottan" i Villefrance de Conflent som ligger i Pyreneérna i södra Frankrike.

Varken min eller U´s fru var intresserade av detta något vådliga äventyr, så vi hakade på ett sällskap av fyra tyska turister ledda av en fransk grottkännare från trakten. Iförda grova kängor och varma jackor, hjälm och pannlampa steg vi ner i den 60 meter djupa grottan. Målet var den madonnabild som kunde ses i det innersta rummet av grottan.

Nedfärden var vacker när våra lampor lyste upp de stalaktiter som hängde från taket. De lyste i färgskalans alla färger. Eftersom det var en turistgrotta så fanns en upptrampad led ned mot botten. Inte alltför svårforcerad, men man fick hålla tungan rätt i mun. Väl nere var det en avsats vi fick krypa igenom, ca 50 cm hög. Liggande på rygg drog jag mig igenom och kom ut på andra sidan i ett stort rum.

När alla väl var igenom fick vi instruktioner om nästa passage som var en klippavsats med ett stup på ca 6 meter på ena sidan. Det fanns en liten klippa vi kunde hålla oss i när vi gick runt kanten, så det skulle vara enkelt att runda hörnet in till det sista rummet. När det blev min tur så klev jag ut på kanten och höll mig fast i den lilla uppstickande klippan. Jag kämpade för att ta mig runt men något måste jag ha fastnat i för plötsligt så föll jag mot botten ivrigt krafsande efter klippan att hålla mig i.

Träffen mot marken kändes hård och jag var som i dvala ett tag.

När jag väl kommit till sans och börjat orientera mig så upptäcker jag att det ligger en massa böcker och annan bråte på botten av klyftan. I klyftans tak ser jag röda siffror 03:46 som jag uppfattar måste vara en tidsangivelse. Sakta vaknar jag upp och ser min egen sänggavel på min vänstra sida. Bok-hyllan till höger är utriven och alla böckerna ligger på golvet tillsammans med annat som förvarades i där.

Nu börjar jag komma till sans och förstår att det hela varit en dröm och att jag helt enkelt ramlat ur sängen. Att gå i sömnen var något jag gjorde som ung men klarat mig ifrån tills nu. Efter 70 har jag börjat igen och bävar lite för vad jag skall hitta på i sömnen. När det pågår så är det så verkligt att jag inte kan skilja drömmar från verklighet.

Fast jag måste säga att det är spännande äventyr jag får vara med om!