Har i dagarna läst ett antal insändare och tittat på programmet "Uppdrag granskning" och "Debatt". Alla så pekar de (Med hela armen) på myndigheternas missbruk av sin ställning och vilka konsekvenser det får för den lilla människan. Myndigheten utpekas oftast som en person, myndighetschefen.
Jag vill inte försvara händelserna som sådana, för det är förfärligt för den enskilde när en myndighet leverar ett negativt utslag. Man kan ju tycka att de borde linda in sina besked i empatiska svar och eventuell peka på andra lösningar som står till buds, ha en viss servicekänsla. Men nej, pang bom, ansökan avslås! Är detta ett utslag av maktfullkomliga ämbetsmän som med en sorts satanisk njutning över ett kommafel i ansökan, avslår densamma?
Helt klart är att det blir "upprörande" TV-program av frågorna. Jag upprörs in i själen över att gamla i vår svenska välfärd har sämre villkor inom omsorgen än intagna i fängelser och till och med sämre lagskydd än djur inom djurhållningen. Visst finns det både privata och kommunala institutioner som brister, och det är bra att det påtalas. Myndighetspersoner och politiker intervjuas och alla håller med, det är förfärligt. Men ingen av dem kan göra något åt problemet så min fundering handlar om det alltid är rätt person som ställs till svars.
Oavsett om bödeln gillar sitt yrke eller ej, så är det inte han som bestämmer vilka som skall halshuggas. Visst, han har ett ansvar sin verksamhet men till vem? Offret eller den myndighet som reglerar hans åtaganden?
För offret kan han endast göra det snabbt och lindrigt eller om han ogillar offret, dra ut på det med ett antal felhugg först så att det blir så smärtsamt som möjligt. För sin myndighet ställs han endast till svars om han misslyckas att halshugga offret. Men han kan ju knappas lastas för att offret halshuggs!
I Invandrarärenden upprördess allmännheten för ett tag sedan för att migrationsverket ville utvisa en mor till ett nyfött barn, där barnet och fadern är svenska medborgare. Visserligen har hon rätt till uppehållstillstånd men det måste sökas från hemlandet. Förklara för mig logiken i det aktuella fallet?
Det är som om den skeppsbrutne som tagit sig iland på eget bevåg skulle nekas vård för att han/hon inte inväntat räddningshelikoptern på plats. Att Sjöräddningen skulle föra ut denne till det sjunkna vraket och släppa av personen där för att sedan åka hem och invänta larmet för att kunna rädda personen enligt regelboken!
Vår invandrarminister reagerade med att säga "Sälla mig till kritikerna" när frågan om den utvisningshotade mamman var på tapeten för att sen på frågan "Vad kan Du göra" svara ingenting, det vore ministerstyre.
Nu ursäktade han sig med att han bett om en översyn av lagen för att se om det var nåt fel på den. Det skulle ta nåt år innan man kunde få ett besked och under den tiden gällde den gamla lagen och ingen tillfällig amnesti skulle gälla tills man fick besked även om beskedet skulle innebära att lagen fick skrivas om.
Det hör till saken att Migrationsverket ansåg sig bunden av lagen men insåg dess absurditet och vände sig till riksdagen för direktiv i ärendet. Direktiv man alltså inte kunde få av olika orsaker!
Så frågan blir osökt.
Har vi myndigheter som agerar utanför sina uppdrag, som på ett empatilöst sätt och utifrån ett slumpmässigt urval, fattar dåligt underbyggda beslut som sen drabbar tredje man? och i vilket syfte kan man tillägga?
Eller är det så (vilket Gud förbjude) att vi har en riksdag och regering som vägrar ta ansvar för de lagar och regler de författat i sken av att de inte vill lägga sig i myndighetsutövningen.
Tillbaka till den lokala åldringsvården. Är det personalen inom omsorgen som mer ser till sin kafferast och avdelningsmöten än till äldres behov att få ett mer aktivt åldrande, eller är det beslutande politiker som inte lyssnar på vare sig personal eller anhöriga utan försöker få ihop verksamheten inom redan knappa budgetramar för att få råd med framtidssatsningar och diverse skrytprojekt för att visa sin duglighet och framåtanda? Eller är redan förutsättningarna inom vården nedragna för att resurserna inte räcker till i ett riksperspektiv så att lokala politiker inte kan påverka frågan?
Det måste kännas tryggt för både allmänhet och press att kunna lasta en enskild föreståndare för det förhållandet som råder! Det löser inga problem men vi har i alla fall nån att skylla på.
Ha dé gott
/charles
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar