Världen är bra liten..

Stay Friends är en sajt som förenar gamla skol- och klasskamrater. I min ålder är det inte så många som är datavana så det är lite tunnt med kontakter från min egen skolgång. Däremot ser jag att det längre ner i åldrarna blir fler och fler som hittar varandra och som återknyter kontakter och minnen från en bekymmerslös tid.

Jag går efter namn och ort. Hittar jag ett namn jag känner igen så letar jag vidare efter personinformation och tycker jag att det verkar stämma skickar jag en rad. Ibland får jag träff och ibland inte. Det är rätt kul när det visar sig att det finns en samstämmighet. Nyss var vi till Luleå och träffade en vän från denna tid.

Häromdagen skrev jag till ett efternamn jag kände igen men det visade sig vara till en släkting till den jag sökte. Men han svarade och gav information. Nu rullas minnen upp och jag får vetskap om kontakter med min familj jag inte visste om. Jag får också veta vad som hänt dem jag bodde granne med för 50 år sedan. Det är roligt att få hälsningar och uppväcka gamla minnen.

Att jag lärt grannens son att cykla hade jag glömt men så fort det påpekades så var minnet där. Jag till och med tror mig komma ihåg färgen på cykeln. Ärt det inte underligt, säg?

När jag var 11 år bodde jag en sommar hos mormor och morfar till den jag fick kontakt med. Det var i fjällvärlden. Mina lekkamrater var två flickor (Mostrar till kontakten) och vi hämtade ner korna från fjället varje dag, matade hönsen (och sprang undan för den ilskna tuppen), mocka dynga och mycket mer. Vi gjorde en båttur över sjön och plockade hjortron och fiskade röding.

En dag när vi gick på fjället för att hämta korna hade de jagats av nåt djur (Troligen Hund) och hade rivmärken och en ko hade svanstippen avbiten. Ytterligare en ko saknades. Det var extra kännbart för kon skulle snart kalva. Vid ett eftersök hittades kon död vid en björkdunge.

Efteråt samlades alla och det började pratas om livet innan huset var byggt. Historer om varg och björn som strök omkring och om Husfadern som byggt sig ett enklare vindskydd vaknade av att en björn stod och skrubbade ryggen mot en av spjälorna i vindskyddet. Geväret hade han i Ladugården han höll på att bygga och mellan honom och geväret stod björnen.

Jag hade (och har kanske) en enorm inlevelsekännsla så jag fick björnfrossa av berättelsen och dagsfärderna upp på fjället blev plötsligt inte lika roliga. Jag såg björnspår överallt!

Gårdslakt fick jag också vara med om. Det var en tjurkalv som fick gå till grytorna. Flickorna föstes bort men jag ansågs gammal nog att lära mig. Blodet från det slaktade djuret samlades i en behållare som vi ställde i en bäck och jag fick tillsammans med flickorna sitta och vispa blodet tills det blev kallt. Detta för att det inte skulle koagulera. Det blandades sedan med mjöl för att bli blodpudding.

Tänk vad ett namn i en skolsajt kan föra med sig...

/Charles