Julafton det vill säga. Nu är det annadag och mellandagsrea. Det är egentligen nu man skulle köpa sina julklappar..
Väntan på det nya året börjar med förhoppning om att det inte går lika fort som det som nu passerat.
Ha dé gott alla på de sista skälvande dagarna av 2009
Charles
lördag 26 december 2009
lördag 19 december 2009
Så var det 4:e advent...
Året har gått i en rasande takt. Högt på listan av förväntningar stod miljökonferensen i Köpenhamn. Idag vet vi att det inte blev något gemensamt ställningstagande för att rädda världen inför kommande klimatkris.
Presidenten från semesterparadiset Maldiverna, bönade om att världens stater skulle komma överens, annars riskerar hela nationen att hamna under vatten. Men varken Kina eller USA ansåg sig kunna ingå ett bindande avtal.
Som varande de värsta miljöbovarna borde de känna sitt ansvar. Kina som står inför en massiv teknikutveckling de närmaste åren, vill av nationella skäl inte lägga hinder för sin egen utveckling. USA´s skäl är svårare att förstå, men naturligtvis handlar det om jobb och pengar.
Det är även pengar involverade i Kinas utveckling. Konstigt nog så är det den industrialiserade omvärlden som står för den värsta utvecklingen.
Samma länder som är beredda att göra stora uppoffringar för att möta klimatkrisen på hemmaplan, har företag som rider på Kinas lättsinne när det gäller miljön. Inte bara för att Kina är billigt att producera i, utan även för att Kina är den snabbast växande marknaden.
Profiten och snabba vinster är den drivande orsaken och då gäller det att vara på plats. Din och min pensionsfond kan vara en av bovarna i detta drama!
Man kan ju vända på biffen... Tänk om Kina och USA var på väg att utplånas för att Maldiverna inte ville ändra på sina levnadsvillkor eller sätta käppar i hjulen för sina inkomstbringande företag och riskera inhemska jobb. Hur skulle Kina och USA då tackla problemet?
Militärt?
Ja båda har ju visat framfötterna förr när deras egna nationella intressen hotats, så svaret kanske inte ligger så långt borta.
FN har ju försökt att spela en avgörande roll. Men på det sätt FN verkar, så är det ju en flopp att två stater kan blockera det hela världen i övrigt talar om. FN är ju det enda organ där världens nationer oavsett religion eller politiskt styre kan komma samman och diskutera problem i världen. Alltifrån svältkatastrofer till politiska lösningar mellan stater. Då borde ju FN ha verktyget att också kunna lösa problemet.
Orsaken är att det inte finns ett ansvar förenat med medlemsskapet. Man må se problemen och dela insikten om dem men väljer ändå att göra det som passar det egna landet bäst. Så länge den ordningen råder kommer FN inte att kunna utföra någonting för världens bästa. Ett veto från de starkaste nationerna så är frågan inte längre aktuell.
Ja det kallas "VETO" i FN sammanhang, och den rätten besitter de 5 permanenta staterna som USA, Storbritannien, Frankrike, Ryska federationen och Kina. De kan till och med stoppa en fråga från att överhuvudtaget diskuteras. Ingen av FN´s 192 medlemsstater kan gå emot en enda av dessa i en väsentlig fråga.
Men vem har påstått att världen skulle vara rättvis?
Ha dé
/charles
Presidenten från semesterparadiset Maldiverna, bönade om att världens stater skulle komma överens, annars riskerar hela nationen att hamna under vatten. Men varken Kina eller USA ansåg sig kunna ingå ett bindande avtal.
Som varande de värsta miljöbovarna borde de känna sitt ansvar. Kina som står inför en massiv teknikutveckling de närmaste åren, vill av nationella skäl inte lägga hinder för sin egen utveckling. USA´s skäl är svårare att förstå, men naturligtvis handlar det om jobb och pengar.
Det är även pengar involverade i Kinas utveckling. Konstigt nog så är det den industrialiserade omvärlden som står för den värsta utvecklingen.
Samma länder som är beredda att göra stora uppoffringar för att möta klimatkrisen på hemmaplan, har företag som rider på Kinas lättsinne när det gäller miljön. Inte bara för att Kina är billigt att producera i, utan även för att Kina är den snabbast växande marknaden.
Profiten och snabba vinster är den drivande orsaken och då gäller det att vara på plats. Din och min pensionsfond kan vara en av bovarna i detta drama!
Man kan ju vända på biffen... Tänk om Kina och USA var på väg att utplånas för att Maldiverna inte ville ändra på sina levnadsvillkor eller sätta käppar i hjulen för sina inkomstbringande företag och riskera inhemska jobb. Hur skulle Kina och USA då tackla problemet?
Militärt?
Ja båda har ju visat framfötterna förr när deras egna nationella intressen hotats, så svaret kanske inte ligger så långt borta.
FN har ju försökt att spela en avgörande roll. Men på det sätt FN verkar, så är det ju en flopp att två stater kan blockera det hela världen i övrigt talar om. FN är ju det enda organ där världens nationer oavsett religion eller politiskt styre kan komma samman och diskutera problem i världen. Alltifrån svältkatastrofer till politiska lösningar mellan stater. Då borde ju FN ha verktyget att också kunna lösa problemet.
Orsaken är att det inte finns ett ansvar förenat med medlemsskapet. Man må se problemen och dela insikten om dem men väljer ändå att göra det som passar det egna landet bäst. Så länge den ordningen råder kommer FN inte att kunna utföra någonting för världens bästa. Ett veto från de starkaste nationerna så är frågan inte längre aktuell.
Ja det kallas "VETO" i FN sammanhang, och den rätten besitter de 5 permanenta staterna som USA, Storbritannien, Frankrike, Ryska federationen och Kina. De kan till och med stoppa en fråga från att överhuvudtaget diskuteras. Ingen av FN´s 192 medlemsstater kan gå emot en enda av dessa i en väsentlig fråga.
Men vem har påstått att världen skulle vara rättvis?
Ha dé
/charles
torsdag 17 december 2009
Midvinternattens köld är hård...
... stjärnorna gnistra och glimma... Månen sänker sin tysta ban, snön ligger vit på taken. Endast tomten är vaken. (ungefär)!Vem har inte vuxit upp med denna dikt av Victor Rydberg?
Min barndoms jular i Lycksele kunde vara - 35 grader Celcius. Då kändes Dikten naturlig. Den beskrev hur det var. Idag känns den som om den beskrev nåt långt bort eller för väldigt länge sedan.
Vintrarna nu är varken snörika eller särskilt kalla och förändringen har gått fort. Under 70-talet och en bit in på 80-talet hade vi rätt snörika vintrar och långa perioder av kyla även i dessa trakter. Vi "gubbar" samlades utan för våra hus och handskottade samfälligheten, bytte några ord och skällde på ungarna som i sina lekar drog ut snön igen på den skottade gårdsplanen. En vinter fick vi skotta taket på boden för att inte riskera att det föll in om det blev tö. Nu handlkar det mest om att tömma regnvattentunnan så att den inte svämmar över.
Men visst är det härligt med en vit jul? Trots att det innebär både snöskottning och sandning så är det på något vis en rikare upplevelse av julen.
Ha dé gott
Charles
PS/Hela dikten hittar Du här.. http://runeberg.org/rydbdikt/tomten.html
fredag 11 december 2009
Ska det vara så svårt..
Bråket mellan försäkringskassan och regeringen om regelverket att tvinga svårt cancersjuka att söka arbete i hela riket kulminerade med att regeringen gjorde en undantagsregel. Inte heller den står utan kritik från alla involverade, men man fick till sist backa inför den allmänna opinionen.
Land skall byggas av lag, heter det ju och nåt annat vore väl otänkbart. Men måste det vara så stelbent och prestigeladdat? I nästan allt man företar sig så har man ju en idé om vad man vill göra och hur man skall göra det. Om det under resans gång visar sig att den metod man valt inte leder till det man vill göra, så byter man metod. Målet är ju det som skall uppnås, inte vägen. Man borde inte riskera att slänga ut barnet med badvattnet bara för att följa en regel.
Det påminnde mig om min barndom. Barnbespisningen som det hette när jag gick i första klass serverade skolmat efter näringsinnehåll och det räknades hårt på både kalorier och vitaminer men även på kostnader. Måltidsvakter gick runt och såg till att alla barnen åt det som serverats dem och man fick helt enkelt sitta tills allt var uppätet.
Hårt bröd serverades utan pålägg utom till köttsoppa då vi fick en ostskiva på mackan. Någon av eleverna (tyvärr var det inte jag) kom på att man kunde köpa en kaviartub och ta med för att ha på mackan övriga dagar. Detta blev så populärt att plötsligt hade nästan alla en tub "Kalles" med sig till skolan.
Det sågs självfallet inte med blida ögon av personalen och frågan togs upp vid nästa skolstyrelse som då förbjöd elever att ha med pålägg till skolan. Måltidsvakterna konfiskerade medhavda tuber och det blev ett väldans liv i tidningarna. På ett möte diskuterades frågan och till sist fick skolstyrelsen backa med resultat att det fanns "skolans" kaviar att tillgå på bespisningen.
Skolan var ju inte kommunal då som nu och jag vet inte om även bespisningen drevs av statliga medel eller om den var kommunal. Men det måste ha varit en förlust att först fatta ett beslut om att stävja en "yttring" av elever för att sedan tvingas backa hela vägen. Tänk om man i stället tittat på syftet bakom elevaktionen och stöttat den som man senare tvingades att göra. Då hade man ju rönt uppskattning för sin klokskap och sluppit lysa av löjets sken.
Men det är så med makt.. den berusar och maktbruk blir ofta missbruk.
/charles
Land skall byggas av lag, heter det ju och nåt annat vore väl otänkbart. Men måste det vara så stelbent och prestigeladdat? I nästan allt man företar sig så har man ju en idé om vad man vill göra och hur man skall göra det. Om det under resans gång visar sig att den metod man valt inte leder till det man vill göra, så byter man metod. Målet är ju det som skall uppnås, inte vägen. Man borde inte riskera att slänga ut barnet med badvattnet bara för att följa en regel.
Det påminnde mig om min barndom. Barnbespisningen som det hette när jag gick i första klass serverade skolmat efter näringsinnehåll och det räknades hårt på både kalorier och vitaminer men även på kostnader. Måltidsvakter gick runt och såg till att alla barnen åt det som serverats dem och man fick helt enkelt sitta tills allt var uppätet.
Hårt bröd serverades utan pålägg utom till köttsoppa då vi fick en ostskiva på mackan. Någon av eleverna (tyvärr var det inte jag) kom på att man kunde köpa en kaviartub och ta med för att ha på mackan övriga dagar. Detta blev så populärt att plötsligt hade nästan alla en tub "Kalles" med sig till skolan.
Det sågs självfallet inte med blida ögon av personalen och frågan togs upp vid nästa skolstyrelse som då förbjöd elever att ha med pålägg till skolan. Måltidsvakterna konfiskerade medhavda tuber och det blev ett väldans liv i tidningarna. På ett möte diskuterades frågan och till sist fick skolstyrelsen backa med resultat att det fanns "skolans" kaviar att tillgå på bespisningen.
Skolan var ju inte kommunal då som nu och jag vet inte om även bespisningen drevs av statliga medel eller om den var kommunal. Men det måste ha varit en förlust att först fatta ett beslut om att stävja en "yttring" av elever för att sedan tvingas backa hela vägen. Tänk om man i stället tittat på syftet bakom elevaktionen och stöttat den som man senare tvingades att göra. Då hade man ju rönt uppskattning för sin klokskap och sluppit lysa av löjets sken.
Men det är så med makt.. den berusar och maktbruk blir ofta missbruk.
/charles
tisdag 1 december 2009
Det blir som det blir..
Hur ofta får man inte höra de orden... "Gilla läget" är ett annat och "inget man kan göra något åt ändå" eller "varför slita med något som ändå inte går att förändra.?"
Är det uppgivenhet eller frustration som betecknar dem som uttalar orden? Eller har vi nått dithän i vår demokrati att allt är mer eller mindre perfekt, och att en förändring bara blir till det sämre?
Ja perfekt är det nog inte många som håller med om och de som idag är pensionärer (jag räknas dit) inser nog att det mesta är bättre än vad det var alldeles efter andra världskriget. Ändå är livet inte fullt ut rättvist eller ens jämlikt. Inget är så bra att det inte kan bli bättre. Vi lever i föränringens tidevarv fick jag höra när jag växte upp. Undrar om vi någonsin kommer att lämna det tidevarvet?
För 100 år sedan förändrades landet. Industrin blommade och folket flyttade in till städerna. Industrimagnater och träpatroner såg genast nya sätt att bygga förmögenhet på samtidigt som en del av folket fick arbete i det nya och kunde bygga upp en framtid.
Visst kunde man leva på en inkomst med 12 timmars tungt arbete per dag, men inte mycket mer. Idag lever vi relativt gott på 8 timmars arbetsdag och de tunga lyften är närmast ett minne blott. Men båda måste arbeta i ett förhållande om det skall bli nåt över. Barnkullarna är också mindre. Bil och sommarstuga är inte ovanligt. Semester utomlands likaså. Ändå är inte alla nöjda!
Alla har idag inte jobb. Flytten in till (de redan överbefolkade) storstäderna är som under 1900-talets början. Nu är det de mindre kommunerna som avfolkas. Arbetena finns i storstäderna trots att vi lever med en teknik som skulle främja distansarbete. Visserligen ligger "typ" Folksams växel i Korpilombolo, men verksamheten ligger fortfarande i Stockholm och växer i takt med företaget. Arbetena försvinner i glesbygden. Trenden är tydlig.
Det finns andra ordspråk som kan användas för denna trend. "Syns man inte så finns man inte!" tex. Och "syns" gör man i storstäderna! Det gäller alla lite större industrier. Ändå köper vi teknik från "Kuala Lumpur" med flera exotiska platser. Och.. handen på hjärtat.. vilka av oss har varit där och "sett" nåt?
Nä det är nåt skumt med trender, vem styr det som ingen kan påverka?
Ha dé gott
/charles
Är det uppgivenhet eller frustration som betecknar dem som uttalar orden? Eller har vi nått dithän i vår demokrati att allt är mer eller mindre perfekt, och att en förändring bara blir till det sämre?
Ja perfekt är det nog inte många som håller med om och de som idag är pensionärer (jag räknas dit) inser nog att det mesta är bättre än vad det var alldeles efter andra världskriget. Ändå är livet inte fullt ut rättvist eller ens jämlikt. Inget är så bra att det inte kan bli bättre. Vi lever i föränringens tidevarv fick jag höra när jag växte upp. Undrar om vi någonsin kommer att lämna det tidevarvet?
För 100 år sedan förändrades landet. Industrin blommade och folket flyttade in till städerna. Industrimagnater och träpatroner såg genast nya sätt att bygga förmögenhet på samtidigt som en del av folket fick arbete i det nya och kunde bygga upp en framtid.
Visst kunde man leva på en inkomst med 12 timmars tungt arbete per dag, men inte mycket mer. Idag lever vi relativt gott på 8 timmars arbetsdag och de tunga lyften är närmast ett minne blott. Men båda måste arbeta i ett förhållande om det skall bli nåt över. Barnkullarna är också mindre. Bil och sommarstuga är inte ovanligt. Semester utomlands likaså. Ändå är inte alla nöjda!
Alla har idag inte jobb. Flytten in till (de redan överbefolkade) storstäderna är som under 1900-talets början. Nu är det de mindre kommunerna som avfolkas. Arbetena finns i storstäderna trots att vi lever med en teknik som skulle främja distansarbete. Visserligen ligger "typ" Folksams växel i Korpilombolo, men verksamheten ligger fortfarande i Stockholm och växer i takt med företaget. Arbetena försvinner i glesbygden. Trenden är tydlig.
Det finns andra ordspråk som kan användas för denna trend. "Syns man inte så finns man inte!" tex. Och "syns" gör man i storstäderna! Det gäller alla lite större industrier. Ändå köper vi teknik från "Kuala Lumpur" med flera exotiska platser. Och.. handen på hjärtat.. vilka av oss har varit där och "sett" nåt?
Nä det är nåt skumt med trender, vem styr det som ingen kan påverka?
Ha dé gott
/charles
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)