Berättelsen (Dikten) om målaren Erik Lund.

Det år jag fyllde tretton, då tog skolan slut.
Jag sa adjö till fröken, i världen gick jag ut.
Jag lämna barndomsvärlden och det som hör till den
Nu vänta vuxenvärlden, jag skulle vandra hem.

När jag såg barndomshemmet, stod far och mor på bron.

i sina söndagskläder, de stod som på en tron.
De väntade på sonen som nyss har blivit stor.
Fadern harkla stämman, men grät, det gjorde mor.

Nu har vi fött dig länge nog, sa far till sonen sin.

Nu får Du vandra vägen bort. ty framtiden är Din.
Du får ta tjänst hos Olsson i Sikfors här intill
eller följa Flottar Johan, om det Du hellre vill

Jag kände gråten komma, ej längre bor jag här.

Allting var nu borta, av det som förr var mig så kär´.
Min mor och mina syskon, på kinden tårar rann
Jag kände vreden vakna, och glädjen den försvann.

Ditt farsarv skall Du få sa far, det är ej mer än rätt.

En rova av försilvrad plåt, men uret visar rätt.
Av mor fick jag ett knyte, med bröd och potatisplätt.
Jag skulle ej gå hungrig, ej heller blev jag mätt

Där jag lämnade byn, invid vägen stod en sten.

I den jag dängde arvet, så att glas och bitar ven.
Jag ville inte bära nåt som minde mig om svek.
Jag ville bara gråta, men livet var ingen lek

Hos Olsson tjäna jag ett år, men lönen den var klen.

Följde därför flottarna, sen for jag vidare till Flen.
Där gick jag som lärling hos målarmäster Hall.
Jag lärde mig ett yrke, som sedan blev mitt kall.

När jag nu ser tillbaka, på det som blev mitt viv.

Jag känner att jag saknar det som i barndom var mitt liv.
Jag saknar mina syskon och längtar efter mor,
men förlåter ej min fader, som nu i himlen bor.


Det otäcka i denna dikt är att den är alldeles sann. Namnet är naturligtvis fejkat, men i övrigt som den berättats för mig av "Erik" själv. "Erik" var min fiskarkompis när jag växte upp. Han hade inget körkort, så när jag fyllde 18 och skaffade bil, så "fixade" han fiskekort eller tillstånd och jag stod för transporten. En dag, mig ovetande, åkte vi förbi hans barndomshem. Den annars så talföre "Erik" blev plötsligt så tyst att jag uppmärksammade det, och frågade varför. Då berättade han denna historia som jag presenterar i diktform.

Detta att han aldrig förlät sin fader tror jag blev ett trauma i hans liv. Efter faderns död var det inte längre möjligt. Modern träffade han dock men jag upplevde aldrig att han hade någon kontakt med sina syskon.

I prosans laglösa land har jag även förändrat orter och namn för att de skall rimma. Ber om ursäkt för det!