Man skall inte döma hunden efter håren säger ordspråket. Jag hittade denna länk på facebook och mindes min ASEA period (10 år). https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10152759517783732&set=gm.610137075754341&type=1&theater . Bilden sträcker sig 103 år tillbaka i tiden. Då var undertecknad varken född eller påtänkt. Ändå ser jag paralleller med mitt 60-tal.
Det var med viss stolthet som man berättade att man "jobbade" på ASEA. Var och en gick nog hem med känslan av att man gjort ett bra jobb och att den egna insatsen var grunden till att företaget gick bra!
Jag gjorde en termin som avsynare när jag gick min utbildning och slogs av andan i produktionen. Gamla medarbetare sa "Det skaru ha klart för han att ingen j-l skall hitta nåt fel på de jag gjort!". Det är mitt största minne av de åren att de allra flesta drevs av en yrkesstolthet och en iver att göra rätt för sig. Sen försökte man nog lura en och annan tidsstudieman för att få lite bättre betalt. Men kvalitén upplever jag att ingen gjorde avkall på.
På bilden syns en radda välklädda herrar posera framför kameran och någon urskiljer herren längst fram i mitten som lite finare än de andra. Det får mig osökt att minnas åren på Sigurdverkstaden. Jag jobbade med plåt och byggde ställverk. Varje morgon när jag kom till jobbet svängde en stor svart lyxig Mercedes in på parkeringen och ut klev en herre i Svart kostym, vit skjorta och slips samt lackskor. Väl friserad. På vintern hade han kamelhårsulster, svart filthatt och bar på en svart dokumentportfölj. Jag minns att jag undrade på vilket kontor han jobbade för på Sigurd fanns enligt mitt minne inga kontor som härbärgerade herrar med den outfiten.
Nåväl!
På en avdelning monterades alla skåpen upp för att montera in all utrustning och instrument. De ställdes upp i sin kommande utformning för att allt skulle passa när de sedan levererades till den plats de var avsedda för. Det hände att instrument ändrades och då var apparathålen antingen för stora eller för små eller satt på fel plats för att de olika konstruktörerna inte hade tillgång till samma information. Då fick vi plåtslagare rycka in och ändra i fasaderna ofta med omlackering som följd.
Efter en sådan större ändring fick jag leta reda på den som skulle bättra den skåpdörr jag svetsat i. Inne i en sprutbox stod en man och jag bad honom komma och titta. Väl ute i monteringshallen med ansiktsmasken avtagen kände jag igen min Mercedesåkande granne på parkeringen. Det var sprutlackeraren!
Så hur man ser ut på bild behöver inte visa vem man är eller vilken roll man spelar i det man gör. Man skall inte döma hunden efter håren!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar