Varför blir det som det blir?

Det var en av världsfrågorna vi inte löste på valborg.

Varför blir vissa barn framgångsrika och andra inte? Vad är det som gör att vissa skyr skolan medan andra studerar vidare drivna av både lust och vetgirighet? Är det det genetiska arvet som sätter gränser eller är det sandlådan (uppväxtmiljön)? En kombination av båda låter som en bra gissning men emosäges omedelbart av exemplen där barn från enkla förhållanden ändå hamnat högt i den sociala skalan av intelektuella. Visst har hemmiljön en betydelse, främst tidiga år. Men när barnen söker sig ut från familjen till kamrater och offentliga miljöer, bryts oftast familjens dominans över barnet. Andra normer styr utvecklingen. En del positiva men även negativa beteenden blir exponerade för våra ätteläggar. Varför hamnar vissa snett i dessa sammanhang?

Skolan är den miljö som under denna tid förmodligen har störst påverkan på barnet. Skolan som miljö, är inte det som försigår under lektionerna eller som styrs av lärarna. Det är rasterna. Det är det sociala spelet mellan eleverna som styr. Det finns två former av moralbegrepp i skolan. Det som annonseras av skolan och det som utvecklas i det sociala samspelet mellan eleverna. Här vill jag påstå att elevernas moraluppfattning segrar över skolans normer. De (skolans) tar man bara hänsyn tll om man riskerar obehag i någon form.

När man vistas nära gäng i skolåldern hör man hur de kommunicerar med varandra. Ibland är det skrämmande att höra hur de tilltalar varandra. Det är lätt att höra vem som står högst i rang och vem som är lägst och hur de övriga försöker hålla sig väl med den dominante. Boken "Flugornas herre" känns plötsligt oroande aktuell. Det är så främmande från vad skolan säger sig förmedla när det gäller respekten för varandra och individens rätt att få vara annorlunda än den så kallade "normen" som ofta är gängrelaterad och styrd av den dominante i gruppen. Jag har ingen relation till skolan idag, så jag vet inte vad skolan gör för prioriteringar i sin verksamhet. Kunskapsmålen eller relationerna eleverna emellan. Men jag uppfattar att kunskapsmålen står i focus och att "pisa" skapar normen. Förhoppningsvis har jag fel.

Att påstå att alla barn har samma förutsättningar är möjligen en förhoppning men långt från verkligheten. Att barnen i Rinkeby har samma utvecklingsmöjligheter som barnen i Danderyd, Stockholm är en myt. De Leker inte i samma sandlåda! Det är inte så att Stockholmare är smartare än lantisar, det är skillnaden på förutsättningarna i Danderyd och Rinkeby som blir avgörande för barnens utveckling och framtid.

Segregation är av ondo!

Lärarnas roll då?
Det sägs att skolan som miljö och lärarnas löner påverkar ungas yrkesval att inte vilja satsa på läraryrket. Ett annat påstående är att minskade ansökningar till lärarutbildningar leder till sänkta krav på elevernas kunskaper och därmed utarmar underlaget för undervisning. Att tex lärare i matematik inte har de kunskaper som behövs för att bli lärare i matematik utan måste komplettera sina matematikkunskaper för att nå examen i ämnet. Våra bästa matematiker söker andra jobb med bättre inkomstmöjligheter.

Sant eller ej!

"Sant" är dock att det idag inte finns en enda yrkeskategori som har en adekvat lön, all tjänar för lite i förhållande till sin kompetens. Ändå har inkomstklyftan ökat och klyftan mellan låg och höginkomsttagare är 16 årslöner (höginkomsttagaren tjänar 16 gånger mer än låginkomsttagaren i genomsnitt).  Detta är vad debatten handlar om idag. Ingen är nöjd. Kraven uppfattas som orealistiska!

Så för att återvända till kärnfrågan, varför blir det som det blir, varför lyckas inte alla förverkliga sina drömmar? Är det individens fel, sandlådans eller föräldrarnas?

Har Du svaret är jag intresserad att ta del av det!