Lycksele vid Umeälvens strand har vuxit och förändrats. Påtagligt är att de unga sommararbetande vi möter är stolta över sin bygd. Det betyder att de lever och bor i ett samhälle som uppfyller deras önskemål.Själv i början på 60-talet var framtiden att flytta härifrån. Arbetsförmedlingen erbjöd flyttbidrag och försörjningsstöd den första tiden för dem som hade förstånd att söka arbete söderut. Jag kan tänka mig vad det betytt för bygden att stå för utbildningen av en mängd ungdomar som sedan när det var dags att börja skörda frukten av sina insatser fick se generationer dra söderut för att söka arbete.
Skönt att se en förändring som förhoppningsvis stoppat en del av kunskapsflykten till andra kommuner för att i stället satsa på sin hembygd.
Jag hittade mina föräldrars grav där stenen närmast invaderats av mossa och trängts ut av gravar bredvid. Det känns lite kymigt att se hur de breder ut sig och närmast täcker äldre gravar samtidigt som man förstår att det känns viktigt att både synas och finnas för efterlevande. Men man glömmer tydligen lätt att det finns andra som har samma behov.
Med hjälp av stålull och en skurborste kunde vi göra stenen synlig igen och även klämma ner ett par blommor. Men kännslan av att vara undanskuffad kvarstår! Det måste finnas ett space som omfattar varje gravsättning utan att behöva inkräkta på nån annans.
Stugan vid Umeälvens strand fanns kvar. Jag vill inte säga att den såg förfallen ut, men av all blomprakt och krattade grusgångar fanns idag inget kvar. Den såg närmast ödslig och övergiven ut. Det sved lite i själen att se hur allt tonårsslit och allt arbete mina föräldrar lade ner på stugan, idag inte hade något kvar av sin forna skönhet. Jag borde inte ha åkt dit och fått se förändringen.
Skylten som pekade ut "nya ägaren" hängde på sniskan, så man förstod att det var länge sedan någon varit där.
Nu bär det vidare av norrut. Tanken är Storuman och vidare över Älvsbyn mot Luleå. Sen får vi se när det bär av söderut igen. Vädret får vara lite av en mentor inför de beslut som skall tas, ty Jukkas Järvi är ett gott minne en semester för några år sedan. Det kan bli en tripp dit innan vi vänder hemåt.
Ha dé gott
Charles
1 kommentar:
Tråkigt att stugan var så förändrad. Hoppas du ändå har kvar minnet av blomsterprakten och huset i dess glans dagar och att denna nya bild inte tar över den.
Jag åkte för ett par år sen förbi huset jag själv växte upp i. Det var helt förändrat. Alla fruktträden var nedsågade. En bilparkering anlagd där äppelträdet mamma och pappa planterat stod. Färgen flagade runt fönstren, och de hade satt in nya fönster på sina ställen, som inte alls passade 20-talsstilen. Tyvärr är det så det ofta händer, men det är nog som du säger, bättre att inte åka och titta... för att slippa bli besviken.
Skicka en kommentar