En Julsaga..Jag vet att jag tidigare bloggat om en av mina barndoms jular, den 1950. Av någon anledning verkar den ha försvunnit ur min tidigare utlagda text på Spaces.live.com. Så jag skriver om den igen.
Jag hade precis fyllt 7 år och gick min första termin på Gävle folkskola. Jag hade fått en ny kamrat som bodde med sin familj i de nya så kallade ”Barnrike” husen. Han var hemma hos mig och jag demonstrerade den brandbil jag fått i födelsedagspresent av min mormor. Den var i plast, ett för den tiden ovanligt material då de flesta leksaker gjordes av plåt eller göts i någon lättare legering.
Min kamrats mamman var sömmerska (ett vanligt yrke på den tiden då det inte fanns så mycket färdigsydda kläder att köpa). Man köpte helt enkelt ett stycke tyg och beställde tid med Fru Andersson som kom och tog mått, tog dem och tygstycket hem till sig och sydde upp en råmodell. Efter ett par provningar så var det nya plagget klart. Pappan i familjen hade nyligen dött efter att ha vårdats hemma. Därav levde familjen under knappa förhållanden vid den här tiden.
Inför den stundande julen så berättade jag om vad jag önskat mig av tomten men min optimism smittade inte av sig. Min kamrat berättade att tomten skrivit till hans mamma att tomten hade så mycket att göra den kommande julen att han tyvärr inte hade tid att besöka familjen Andersson. Så det skulle inte bli några julklappar för honom och hans syster. Gran skulle de i alla fall ha sa han.
Vad vi inte visste var att min mor i rummet bredvid överhörde vår konversation. Min familj hade ett ganska stort umgänge och de var flera av damerna som var kunder hos fru Andersson och som kände till det tragiska öde familjen drabbats av. Att barnen inte skulle få fira jul var dock nytt för dem.
Efter att berättat detta för sina män samlades en summa pengar in och varje familj bidrog med något till julbordet. Det kokades två skinkor, två rullsyltor etc. så att man tillsammans fick ihop ett extra julbord. Till barnen köptes leksaker. Flickan fick en blunddocka och min kamrat en brandbil i plåt med utdragbar stege.
Eftersom man visste att fru Andersson skulle känna igen deras män, förstod man att ingen av dem skulle kunna agera tomte utan att avslöja vilka som stod bakom gåvorna. Det gällde att hitta någon som hon omöjligen skulle känna igen. En sådan var Herrfrisören Åke och han var inte bekant med familjen Andersson. Dessutom var han ogift och utan barn.
Efter att ha invigts i planen, accepterade han uppdraget att vara jultomte på Julaftons kväll. (1950 arbetade man även på Julafton om den inte inföll på en söndag).
Det som sedan berättats för mig, var farbror Åkes reaktion på besöket som tomte hos familjen Andersson. Han hade ringt på och efter en stund hade fru Andersson gläntat på dörren. Ni måste ha gått fel sa hon, vi väntar ingen tomte.
Han hade svarat med barnens namn, bor inte de här? Jo hade hon sagt. Då har jag kommit rätt sa han och bad att få komma in.
Först hade han börjat med julmaten för att sedan överlämna paketen till barnen. Han sa att deras tindrande ögon skulle han aldrig glömma. Hela tiden hade fru Andersson menat att han gjort ett misstag och gått till fel adress. Hon kunde inte ta emot detta. Han hade frågat om detaljer som bara hon kände till och på hennes svar sagt att; ja men då har jag kommit rätt!
När han gick hade fru Andersson gråtande frågat vem han var och var han kom ifrån. Han hade svarat att han var tomten och att han kom från Nordpolen och att han måste ursäkta sig, det var fler som skulle besökas.
Han sa också till sina uppdragsgivare att detta var den bästa Jul han nånsin haft. Julen hade inte blivit så ensam som den annars skulle ha varit. Han satt hemma och lyssnade på radio men det hade känts som om han firade jul med familjen Andersson.
Mitt minne är från annandag Jul då jag fick se min kamrats brandbil. Den var stor och röd och hade flera funktioner och en siren som lät som våra brandbilar (min var amerikansk). Jag minns att jag blev avundsjuk. Han sken som en sol och hans yngre syster visade mig att dockan blundade. Båda såg lyckliga ut.
Fru Anderssons försök att genom mig försöka luska ut vem som låg bakom misslyckades. Dels var jag oinvigd och dels trodde jag på tomten.
Året därpå flyttade vi till Lycksele och jag förlorade kontakten med min kamrat.
Ha dé gott
/charles
3 kommentarer:
Den här julberättelsen är så fin. Jag fick tårar i ögonen då jag läste den på Spacet första gången, och tårarna de kom även denna gången.
Jag undrar, fick Fru Andersson någonsin veta vem som stod bakom denna fina julgåva?
Åh, vilken underbar och rörande julsaga. Tänk att det kan ske i verkligheten.
Mig veterligen fick hon aldrig veta det. Att hon försökte få information via mig antyder att hon hade sina misstankar om varifrån hjälpen kom. När mina föräldrar tittade på lägenhet i Lycksele, bodde jag några dagar hos familjen och jag tror att mannen innan han blev sjuk hade jobbat på det företag där min pappa var verkstadschef. Så det fanns ju kontakt mellan familjerna. Jag tror inte man letar bland totalt okända efter vilka som stöttat en i en svår stund. Samtidigt skall vi veta, att ta emot allmosor under denna tid var skambelagt. Så både givare och mottagare hade intresse av att inte göra för stor affär av det som skett.
Skicka en kommentar