Den som inga byxor har ...

… den får gå med rumpan bar!

Detta snusförnuftiga ordspråk användes flitigt under min uppväxt. Symboliskt illustrerade det att den som inte kom på en lösning på sina (oftast praktiska) problem fick leva med problemen olösta.

Jag var på den tiden lärling på Volvo i Lycksele, och skulle lära mig till bilelektriker. Fast verkligheten var annorlunda. Det jag minns från den tiden är mest att jag renoverade bromsservrar till lastbilar. 3-4 st om dagen, 6 dagar i veckan. Nån dag hände det att man fick byta kol i en generator eller byta en startmotor. Det upplevde jag som rena julafton, ett lyckosamt avbrott i tristessen.

Då jobbade vi även lördagar och eftersom jag var 16 år så hade intresset för flickor vaknat och lördagar var en sådan dag då intresset stod på topp. Man behövde ju inte gå upp kl.06.00 dagen därpå, så då kunde man ägna tid åt annat än arbete och sömn.

Så lördagar blev stora rengörardagen. Då skulle all ”skit” under naglarna skrapas bort och man ville göra sig så attraktiv som möjligt inför det andra könet. Standarden i bostäderna var låg under 50-talet och tidigare, så det var rätt trånga badrum med ett tvättställ och badkar. Varmvattnet fick vi själva bekosta med en eluppvärmd beredare, så den var bara på när det behövdes. Duschar fanns bara på arbetsplatser och idrottsanläggningar, så det var ren lyx att kunna tvåla in sig och låta duschen skölja av all skit utan att behöva tänka på kostnaden för varmvattnet.

Men allt lossnade inte så lätt. Framförallt händerna var ett problem. Gammal bränd olja uppblandad med sliten metall letade sig in i alla hudsprickor och under naglar och var svårt att få bort. Vi hade nåt som kallades för handölspasta, som jag tror bestod av nån sorts tvål uppblandad med pimpsten. Den var effektiv men tog ändå inte bort allt. Flera av mina arbetskamrater hade egna recept på rengöringsmedel. Att först tvätta händerna i kristallolja för att sen använda tvållösningen gav ett bättre resultat. Nackdelen var att händerna blev torra som fnöske.

Kristallolja var ett rengöringsmedel som användes flitigt under 50-talet för rengöring av detaljer vid bland annat bilreparationer. Kristalloljan har funnits under en mängd olika namn som ligorin, mineralterpentin, tvättnafta, lackbensin, vanolene och dilutin. Idag närmast känd som lacknafta.

Vi hade en stor behållare med en mintdoftande salva som egentligen tillverkats för mjölkbönderna att smörja kojuverna med. Men den gjorde händerna mjukare och mintdoftande efter den grova rengöringen. Sen fick man försöka stå ut med tjejernas frågor.. Vad luktar det om Dina händer? ..och hitta på nåt bra svar. Jag tror den hette Helosan!

Innan jag slutade för studier i Västerås så kom det en ny produkt, Ett gel som man smorde in händerna med och som blev flytande när smutsen löstes upp. Sen tvättades allt bort med varmt vatten och händerna blev mycket renare än med den gamla metoden. Så slapp man lukten av mint eller vintergrönolja som jag tror att det var. Ni som minns den förträffliga VIC salvan man smorde in bröstet med, på förkylda barn för att hålla andningsvägarna öppna, vet vad jag talar om för sorts doft. Jag tror att medlet uppfattades som antiseptiskt.

Nåväl senare i livet kom jag att arbeta med bilar igen. Bilar jag köpte och renoverade för att sedan sälja igen. Så den typen av skitiga händer blev återigen ett problem. Tomteskur utblandat med kaffesump var en metod som fungerade. I brist på Tomteskur fick det bli SURF vilket också fungerade.

Minnet av den fantastiska ”tvättgelen” fick mig att experimentera med lite andra produkter än kaffesump och tvättmedel.

Yes var en produkt som sett dagens ljus och som hade en stark fettlösande förmåga. Så först tvättades den grova smutsen bort med bensin eller lacknafta för att sedan slutrengöra händerna med Yes. Någonstans under den resan väcktes idén om det gick att blanda de två med bara ett tvättillfälle som resultat? Jag provade med lite olika blandningsförhållanden och omedelbart förvandlades den flytande Yes´en till en geléliknande massa. Funktionen var densamma som för den gamla gelen från 50-talet. Smutsen löstes upp och allt försvann med avsköljning i varmt vatten.

Diskmedlet är en fantastiskt produkt. Jag har använt det till att göra rent bilklädslar som varit insmetade med choklad, glass, senap och räkmajonäs, ja allt vad som kan spillas i en bil när olyckan är framme. Nu kan man inte bara blaska på med en massa vatten med diskmedel i utan får göra det på ett litet annat sätt. Jag häller lite diskmedel och lite varmt vatten i en balja och vispar upp ett hårt skum som jag sedan applicerar på fläcken. Låter verka någon minut och sedan tar bort med en svamp eller en borste. Jag har sällan behövt upprepa metoden efter första rengöringen. Det funkar även på heltäckningsmattor ock möbeltyger.

Så det enda man behöver är lite lacknafta (tändvätska till grillen går också bra) och en flaska Yes, så kan man både tända grillen och hålla grejorna rena. Tvättsalvan passar dessutom perfekt till att rengöra grillgallret med, och händerna efter förstås. Skulle partyfilten få fläckar så funkar ”skummet” för att återställa den till sitt ursprungliga utseende. För att detta inte skall bli en enda stående ovation till produkten Yes, så har jag provat med annat diskmedel, vilket också fungerar. Det är medlets förmåga att lösa fett som räknas.

Jag lämnar inga garantier om Du vill pröva. Jag tar inte ansvar för allergier eller andra effekter som de medel Du använder kan föra med sig. Ej heller för textilfärgernas färgbeständighet. Vill Du prova så gör Du det på egen risk!

Ha dé

Charles