Den gamla goda tiden..

Man skall inte döma hunden efter håren säger ordspråket. Jag hittade denna länk på facebook och mindes min ASEA period (10 år).   https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10152759517783732&set=gm.610137075754341&type=1&theater . Bilden sträcker sig 103 år tillbaka i tiden. Då var undertecknad varken född eller påtänkt. Ändå ser jag paralleller med mitt 60-tal.
Det var med viss stolthet som man berättade att man "jobbade" på ASEA. Var och en gick nog hem med känslan av att man gjort ett bra jobb och att den egna insatsen var grunden till att företaget gick bra!

Jag gjorde en termin som avsynare när jag gick min utbildning och slogs av andan i produktionen. Gamla medarbetare sa "Det skaru ha klart för han att ingen j-l skall hitta nåt fel på de jag gjort!". Det är mitt största minne av de åren att de allra flesta drevs av en yrkesstolthet och en iver att göra rätt för sig. Sen försökte man nog lura en och annan tidsstudieman för att få lite bättre betalt. Men kvalitén upplever jag att ingen gjorde avkall på.

På bilden syns en radda välklädda herrar posera framför kameran och någon urskiljer herren längst fram i mitten som lite finare än de andra. Det får mig osökt att minnas åren på Sigurdverkstaden. Jag jobbade med plåt och byggde ställverk. Varje morgon när jag kom till jobbet svängde en stor svart lyxig Mercedes in på parkeringen och ut klev en herre i Svart kostym, vit skjorta och slips samt lackskor. Väl friserad. På vintern hade han kamelhårsulster, svart filthatt och bar på en svart dokumentportfölj. Jag minns att jag undrade på vilket kontor han jobbade för på Sigurd fanns enligt mitt minne inga kontor som härbärgerade herrar med den outfiten.

Nåväl!
På en avdelning monterades alla skåpen upp för att montera in all utrustning och instrument. De ställdes upp i sin kommande utformning för att allt skulle passa när de sedan levererades till den plats de var avsedda för. Det hände att instrument ändrades och då var apparathålen antingen för stora eller för små eller satt på fel plats för att de olika konstruktörerna inte hade tillgång till samma information. Då fick vi plåtslagare rycka in och ändra i fasaderna ofta med omlackering som följd.

Efter en sådan större ändring fick jag leta reda på den som skulle bättra den skåpdörr jag svetsat i. Inne i en sprutbox stod en man och jag bad honom komma och titta. Väl ute i monteringshallen med ansiktsmasken avtagen kände jag igen min Mercedesåkande granne på parkeringen. Det var sprutlackeraren!

Så hur man ser ut på bild behöver inte visa vem man är eller vilken roll man spelar i det man gör. Man skall inte döma hunden efter håren!

Motorhistoria.

Lycksele motorklubb firar 70 år den 21 feb 2015. Det väcker minnen till liv, då klubben var en del av min vardag under början på 50-talet. Jag var bara barn då men det var min far som var engagerad och min närvaro vid tävlingar var mer påvingad än frivillig. Dock minns jag att jag tyckte det var spännande.

Lycksele hade flera aktiva inom sporten och jag träffade de flesta av dem. Länken nedan visar resultat för några av dem: http://iof1.idrottonline.se/ImageVaultFiles/id_59340/cf_74/Isracing_1953-1954.PDF

Det var en fin stämning i depåerna och fast man var konkurrenter minns jag att man hjälpte varandra med både verktyg och material när det behövdes. Min far var mekaniker åt Paul Nordström och också den som byggt om motorn till hans maronröda PV444 B4B. Paul körde Banracing och Isracing. Jag Minns att de gjorde spikdäcken själva med plattjärn runt däcken och långa svarvade spikar som skruvades in i plattjärnen. Dessa bakades sedan in i däcken vid Lycksele Däck & Vulkanisering (minns inte firmans namn) som låg granne med dåvarande busstationen. Konstruktören av denna lösning hette Arthur Söderberg.

Jag minns en tävling en vinter i Vilhelmina, De hade gjort om insuget med dubbla MC förgasare och de hade en tendens att flöda och avgasröret under gjorde att överskottsbensinen blev flyktig och lättantändlig. Brandsläckare var en nödvändighet då det slog eld flera gånger under servicepassen. Ett annat minne är den röda Ferrari som stod på platsen bredvid. Jag tror att ägaren hette Olle Olsson och var från Västerås. Spikarna i hans däck hade rivit stora revor i framskärmarna på hans bil, så ju sörjigare väglaget blev, ju mindre såg han av banan. Jag minns att han var missnöjd med förutsättningarna.

Paul Nordström bodde granne med oss på Bångvägen. Längre upp på samma gata bodde Folke Sjöberg. Han tävlade med en Jovette Javelin men det jag minns mest är hans Austin Healy. En liten vit öppen sak som lockade oss grabbar med sitt sportiga utseende.

Det jag minns av upplösningen när Paul Nordström la handskarna på hyllan, är att bilen återställdes till original men fick en ny utbytesmotor och såldes. Den gamla trimmade motorn packades ner och skickades till Skövde för undersökning. Något år senare kom den första VOLVO PV sportmodellen och motorn byggde på samma principer som Pauls tävlingsmotor. Förstorade avgaskanaler, Större avgasventil och ett grenrör där alla kanaler var lika långa. På insugsidan hade man dubbla SU förgasare. För att klara de ökade påfrestningarna hade blocket en 5-lagrad vevaxel i stället för 3 som den gamla motorn hade. Så Idén bakom sportmotorns principer var min fars kan man säga.

En annan sak jag minns är att HE Ohlssons Bil, var basen för Paul Nordströms tävlande. Hur det hela finansierades vet jag inte men att det mesta skedde nog på idéell grund är jag övertygad om. Hilding Ohlsson måste dock ha varit välvillig inställd till det hela då hans företag och flera anställda var delaktiga i processen från start. Många kvällstimmar gick åt för att få en konkurrenskraftig bil att tävla med. Andraplatsen är ju inget som hägrar för en tävlingsmänniska!

Charles Swenson