Eller gör det det?
Tillväxten är god, finanserna i
ordning och BNP visar plusresultat.
- Polisen saknar resurser att hålla buset stången och gängkriminaliteten frodas
- vårt försvar lider av både personal och resursbrist
- Sjukvården går på knäna, även här är det brist på resurser och kompetent personal. Viktiga funktioner bemannas med vikarier och nyutexaminerad personal utan erfarenhet i verksamheten.
- Arbetsförmedlingen är nedbantad till en gräns där man inte klarar uppdraget.
- Försäkringskassan ”jagar sjuka” för att hålla nere sina utgifter.
- Skolornas låga utbildningsnivåer för elever i grundskolan slår hårt mot ungdomar i socioekonomiska bostadsområden. Skolan blir ett hinder i stället för en framtid.
- Folktandvården är en klassfråga, vanligt folk har inte råd att laga sina tänder.
- Socialtjänsten är hårt belastad med hög personalomsättning och verksamheten saknar därför kontinuitet.
- Kulturen bantas både till innehåll och resurser, verksamheten ifrågasätts.
Så vad är problemet?
Sverige går bra men ändå räcker
inte resurserna till den gemensamma sektorn. Inkomstklyftorna i
landet ökar med samma takt som servicen minskar. Så gott som alla
områden inom det så kallade ”folkhemmet” är utsatta för
besparing, nedrustning eller nedskärningar. Kommunerna går på
knäna medan det politiska etablissemanget satsar på
skattesänkningar för dem som redan har mer än de kan göra av med.
Den berömda kommentaren från Leif
Östling angående skatter; ”Vad fan får jag för
pengarna?” står i kontrast mot ett Sverige som möjliggjort hans
utbildning som sen blev hans möjlighet till den position han har
idag. Inte så att jag misstror hans egen insats för att nå sin
position inom näringslivet. Självklart är det en kamp han fört
själv och som han skall ha kredit för. Men utan det Sverige han
växte upp i hade inte framgångssagan varit lika självklar.
För det är vi skattebetalare som lagt
grunden till hans möjlighet att studera. Det är samhällets
gemensamma sektor som gör att alla med ”läshuvud” får en
möjlighet att förverkliga sig själva, oavsett föräldrarnas
status eller inkomst. Det är det Leif Östling inte vill vara med om
att finansiera för framtida generationer. Att skatterna skulle
försvåra hans möjligheter att leva ett rikt liv tror jag inte att
han själv tror på. Det är här han blivit fartblind på
girighetens boulevard, och han är inte ensam.
Om vi återvänder till inledningen.
Jag antar att ingen tror att rationaliseringar och minskade anslag i
den gemensamma sektorn leder till färre brott, stärkt försvar,
bättre sjukvård eller bättre skolresultat och minskat behov av
försörjningsstöd. Att fler poliser och hårdare straff skulle
skapa ett humanare samhälle eller att rationaliseringar och
personalminskningar inom sjukvården ger en friskare population. Det
finns ingen forskning som stödjer en sådan teori. Tvärtom!
Vinster uppstår i någons regi. Det
vill säga att det finns en ”ägare” bakom varje vinst!
Vinster uppstår dock inte utan
förutsättningar. Samhällets lagar skapar möjligheter att bedriva
verksamhet. Samhället står även för infrastrukturen så att
företag kan marknads-föra och exportera sina produkter. Samhället
bygger bostäder och skapar förutsättningar för arbetskraftens
försörjning så att de kan ta anställning i de företag som har
behov av arbetskraft. Samhället står för den service som alla
aktiva parter behöver.
Det är här jag menar att det finns
ett ”kontrakt” mellan samhälle och företagande. Utan det får
vi backa ett par hundra år. Då stod företagen för hela
”kontraktet” och fick stå för allt som krävdes för att ha en
fungerande verksamhet. Från bostäder till vatten- och
livsmedelsförsörjning för sina anställda.
”Kontraktet” är det som granskas
varje år i den rankinglista som sätts upp av Svenskt näringsliv.
Kommunerna har olika förutsättningar att leva upp till företagens
intressen där resurser till planering och utveckling varierar på
grund av kommunernas storlek. Jag har svårt att se att det i
frågeställningarna tas hänsyn till det. Tidsaspekten påverkas av
tillgången på planresurser vilket gör att företagare kan uppleva
att det går snabbare att få svar i vissa kommuner än i andra.
För några år sedan hade ett parti en
slogan som sa ”Hela landet skall leva”. Den gäller i än högre
grad idag. Skillnaden mellan resurser i städer och landsbygd är
till landsbygdens nackdel. De som bor på landsbygden ”straffas”
ekonomiskt för att de inte bor i städerna. Ändå är landsbygden
en förutsättning för städernas överlevnad. I stort sett alla
råvaror som stadsbefolkningen behöver för sin överlevnad kommer
från landsbygden. Ändå får landsortsbefolkningen dyrare
transporter än stadsbefolkningen och saknar dessutom mycket av den
service som stadsborna kan åtnjuta varje dag.
Vi har inte bara ett A- och ett B-lag
utan även ett C-lag. Det är avsaknaden av en fungerande
fördelningspolitik som gör skillnaden. Inkomstskillnader som saknar
relevans bidrar på inget sätt till landets utveckling. Klyftan
ökar i stället de belopp som på ett eller annat sätt undandras
skatt. Färre personer hanterar allt större summor medan allt mindre
belopp går till den gemensamma sektorn. Detta skapar den
snedvridning vi ser idag. Vår gemensamma andel av BNP räcker inte
till samhällets behov. Polisen, militären, sjukvården eller skolan
för att nämna några.
Vems är felet då?
Det vore alldeles för lätt att skylla
på regeringen. Lika fel vore det att skylla på företagare eller
personer med stora inkomster. Fast visst finns det ett incitament av
brist på regelverk och även en brist på efterlevnad av de regler
vi faktiskt har. Det finns heller ingen bra formel hur samhällets
resurser skulle kunna fördelas på ett sätt som gynnar både
samhället och företagarna/ägarna.
Det måste bygga på ett regelverk som
kan accepteras av båda grupperna och upplevas som rättvist om vi
skall nå någon form av konsensus. Ett samhällskontrakt mellan stat
och näringsliv som reglerar fördelningen av tillväxten. Hur det
skall gå till är något parterna borde resonera om. Om nu inte
skatter är rätt sätt att fördela tillväxten på, är det hög
tid att hitta andra former eller kombinationer av åtgärder för en
bättre fördelning.
En fundering bara...
