tisdag 1 maj 2018

Hallå igen!
Det blir inte så ofta jag skriver på bloggen numera. Sedan Facebook så har turerna blivit mer sällan. På nåt sätt har Facebook blivit hemma arenan. Enkelheten förmodar jag och spridningen kanske. Nåväl nu är jag här.

Har hittat en ny artist på YouTube. Ny och Ny.. har funnits i många år men jag har inte vetat om honom. Sökte lite på måfå efter bluesartister och lugna blueslåtar och hittade Vargas Blues Band. Stor i Europa vad jag får fram på Wikipedia, så då måste det väl vara sant. Musiken klev rakt in i mitt hjärta så länken förmedlar jag här. https://www.youtube.com/watch?v=8P76ESlH0Io Tillbringa gärna lite tid att spisa runt bland bandets låtar på tuben. Gillar Du blues så kommer Du inte att ångra dig.

Min musiksmak är väldigt bred, från folkmusik med fiol och dragspel till klassiskt. Tocata und Fuga av Bach är en höjdare. Mellan dessa ytterligheter har vi jazz, blues och rock som man kan kalla mittfåran. Keltisk musik är också en musikform som lockar. Människan är väl något av allätare och när det gäller musik är jag nog en av dem. Sen finns väl berg och djupa dalar här också... Men nu är det Blues som gäller!

lördag 2 december 2017

New face
Jag får uppmaningar via nätet att byta bild för att den jag hade är gammal. Nja inte har jag väl förändrats så de senaste åren att jag är svår att känna igen? Dock nytt face och ny bakgrund så är alla nöjda. Passa på och bytte på facebook också så att det blir lika på båda ställena.

När jag ändå är igång passar jag på med en historia, Ingen julhistoria denna gång utan en så kallad rolig variant..

Det hände sig i den lilla byn att både prästen och byns busschaufför gick bort samtidigt. När de träffades på den andra sidan sa prästen; vi kan väl göra sällskap på vägen? Det tyckte busschauffören var en bra idé. De båda hade mycket att prata om så vägen blev kort. Framme vid pärleporten knackade de på och sankte Per tittade ut med en bister min. Så fick han syn på de båda och när han såg busschauffören sprack hans ansikte upp i ett leende... Välkommen Välkommen utbrast han och omfamnade chauffören, kom in, kom in!

Nu surnade prästen till och sade avundsjukt. Här har man stått i hela sitt vuxna liv och predikat om guds gåvor, och så får chauffören sådan uppmärksamhet!

Sankte Per lade armen om prästen och sa, Nu skall han inte vara sån... Han skall veta att när chauffören kör sin buss, ja då ber alla till Gud!

lördag 27 maj 2017

Speleologi i Villefranche de Conflent!

I natt bestämde vi oss, U och Jag, för att utforska den stora "Jungfrugrottan" i Villefrance de Conflent som ligger i Pyreneérna i södra Frankrike.

Varken min eller U´s fru var intresserade av detta något vådliga äventyr, så vi hakade på ett sällskap av fyra tyska turister ledda av en fransk grottkännare från trakten. Iförda grova kängor och varma jackor, hjälm och pannlampa steg vi ner i den 60 meter djupa grottan. Målet var den madonnabild som kunde ses i det innersta rummet av grottan.

Nedfärden var vacker när våra lampor lyste upp de stalaktiter som hängde från taket. De lyste i färgskalans alla färger. Eftersom det var en turistgrotta så fanns en upptrampad led ned mot botten. Inte alltför svårforcerad, men man fick hålla tungan rätt i mun. Väl nere var det en avsats vi fick krypa igenom, ca 50 cm hög. Liggande på rygg drog jag mig igenom och kom ut på andra sidan i ett stort rum.

När alla väl var igenom fick vi instruktioner om nästa passage som var en klippavsats med ett stup på ca 6 meter på ena sidan. Det fanns en liten klippa vi kunde hålla oss i när vi gick runt kanten, så det skulle vara enkelt att runda hörnet in till det sista rummet. När det blev min tur så klev jag ut på kanten och höll mig fast i den lilla uppstickande klippan. Jag kämpade för att ta mig runt men något måste jag ha fastnat i för plötsligt så föll jag mot botten ivrigt krafsande efter klippan att hålla mig i.


Träffen mot marken kändes hård och jag var som i dvala ett tag.

När jag väl kommit till sans och börjat orientera mig så upptäcker jag att det ligger en massa böcker och annan bråte på botten av klyftan. I klyftans tak ser jag röda siffror 03:46 som jag uppfattar måste vara en tidsangivelse. Sakta vaknar jag upp och ser min egen sänggavel på min vänstra sida. Bok-hyllan till höger är utriven och alla böckerna ligger på golvet tillsammans med annat som förvarades i där.

Nu börjar jag komma till sans och förstår att det hela varit en dröm och att jag helt enkelt ramlat ur sängen. Att gå i sömnen var något jag gjorde som ung men klarat mig ifrån tills nu. Efter 70 har jag börjat igen och bävar lite för vad jag skall hitta på i sömnen. När det pågår så är det så verkligt att jag inte kan skilja drömmar från verklighet.

Fast jag måste säga att det är spännande äventyr jag får vara med om!

torsdag 9 juni 2016

Bilar jag haft ...

Tänkte att jag skulle blogga lite om min bilflotta. Det har blivit en och annan bil genom åren. Ett tag köpte, renoverade och sålde jag bilar samtidigt som jag använde dem som bruksbil. Det blev ett antal modeller av Volkswagen och Volvo PV och alla tjänade jag väl inte pengar på heller.

Det började en vår 1962 i Västerås. Någon nämnde att det fanns en krockskadad Studebaker Flight Hawk inne på Olle Olssons Bil och som var till salu. Det var precis en sådan bil som min hemorts store skidåkare, som för övrigt bodde på samma gata som jag, hade 1957. Till och med färgen var densamma. Skadan var en intryckt skärm på vänster framsida och en spräckt vindruta. Eftersom jag då utbildade mig till plåtslagare så trodde jag inte det skulle vara så svårt att fixa till.

Efter kontakt med firman fick jag veta att den såldes av Polisen eftersom den var en del i ett tillslag de gjort. Efter kontakt med handläggaren hos polisen hade jag några dagar på mig att skaffa fram de 850 kronor de bedömt värdet till. 18 år och med 50 kr i handen var 14:e dag så hade jag inte det kapitalet, men fick låna av min svåger det som saknades. Några dagar senare stod en krockskadad Studebaker på parkeringen där jag bodde.

En kamrat till mig hade en bekant som hade tillgång till en verkstad som vi kunde få låna över ett veckoslut. En annan kamrat hade en porto-power så det var bara att köra igång. Fästet som höll skärmen rätades ut och med hammare och mothåll så försvann bucklan. Nu var det bara den trasiga rutan och den skadade lacken som behövde fixas.


Jag gick ASEA´s industriskola och som elev fick man praktisera i produktionen varannan vecka och sitta i skolbänken den andra veckan. Där hade jag som plåtslagare kommit i kontakt med en kille på lackeringen som erbjöd sig lacka bilen mot arbetsbyte, d.v.s. att jag lagade hans bil och stod för färgen. Sagt och gjort. Resultatet syns på bilden ovan!

Rutan var ett problem. Den var svår att få tag på ny. Lyckades hitta en begagnad på Panko Bilskrot i Västerås, men den skulle i också. En ny Glasmästare hade öppnat firma vid östra infarten till Västerås och sade sig vara villig att komma ut och byta på plats. När jag skulle betala sa han att det räckte om han fick sätta sin firmadekal på en av sidorutorna bak, så var vi kvitt.

Nu var det bara ett problem kvar. En annan Studebakerägare sa att glappet i framvagnen inte skulle klara en besiktning. Där satt nållager som var slitna. Han tipsade om Bennströms motor som kunde byta mot bronslager i stället för bara 150 kr. Det var inget annat att göra.

18, snart 19 år med ett totalt utlägg av 1 250 kr, stod jag där med en nybesiktad, väl iordninggjord Studebaker Flight Hawk 1956 års modell och hela världen stod öppen så långt pengarna räckte till bensin förstås.

En annan oro var min far som var inbiten Volvo fan. Hur skulle han ta att jag hade köpt en Amerikanare? Väl hemma med bilen så tittade han intresserad på den och sa: Studebaker .... det var min första bil också!

tisdag 10 november 2015

Världen är upp och nervänd.....

Ja eller är den det?
Vårvintern 2010 är nog den snörikaste jag varit med om i Laxå. Jag minns vintern 1966 i Lycksele när jag var hemma över jul och nyår. Snötäcket var så högt att plogvallarna slog upp över fönstren på nedre våningen. Man fick skotta rent för att kunna öppna dem. Detta var något i klass med den gången. När jag parkerat bilen utanför huset så syntes den inte från köksfönstret. Bildkollaget nedan visar hur det såg ut. Det är taget i Laxå Centrum i början av februari 2010.


I vintern som gått hade vi en grön jul och mycket talar för att det blir så i år också. Det är nog första gången som jag plockat svamp och lingon i november. och fortfarande så är det plusgrader ute även om nätterna närmar sig noll.

Nu tror jag inte att vi sett såna här vintrar för sista gången. Även om den globala uppvärmningen av vår jord hela tiden ökar så har vi vintrar att vänta. Man talar ju om 11 och 33 års perioder så vi har nog ett 2021 att se fram emot. Inte värt att slänga skidorna ännu. Det betyder att runt 2043 så får vi skotta oss ut från vara stugor igen, vi som är med då och orkar lyfta en spade.

fredag 11 september 2015

Håhå jaja!
Påminns om bonnasången. Ni vet han som låg på soffan och bad mor sätta på pannan medan han filosoferade om rågfälten som gror.

Nostalgi är ju minnen om tider som flytt. Det är rätt skönt att tänka tillbaka på det som varit och minnas personer man delat livshändelser med en gång i tiden.

Facebook har gett mig gamla kontakter tillbaka, och jag talar om ca 40 år tillbaks i tiden, ja även såna jag inte sett sedan 1957. Gamla klasskamrater i livets början.
Man undrar ju lite vad tiden fört med sig, hur man förändrats med åren som gått. Nu skall det sluta undras för vi har bestämt att träffas några i det gamla gänget från slutet av 60-talet. Ser fram emot det. Det blir en "lucka" att fylla med "vad hände sen".

Annars tycker jag att pensionen inte handlar om att sitta i parken och mata duvor. Det är fullt upp i stort sett varje dag. En gammal aktivitet jag tagit upp är spelningen, ja inte tips eller lotto utan gitarren. Vi är ett gäng grabbar med instrument som träffas 1 ggr i veckan när vi inte har spelningar och övar. Vi kallar oss "Tivedspojkarna" och finns på "nätet" om du vill lyssna. Det blir mycket musik vid olika spelträffar runtikring. Den första tisdagen varje månad har vi öppet hus i vår träningslokal. Då får vem som helst komma och vara med. Nu är det en viss stil, den vi i norrland kallade "gammtjoa" så det är mest dragspel och stråkar som kommer till dessa möten. Allspelet på stämmorna är också häftigt. Ja man är lyckligt lottad som får vara med.

 Det första instrument jag lärde mig spela, var dragspel. Ja då tänker jag inte på barnaåren med pianot utan det jag som "vuxen" började intressera mig för. Då var jag 16 år och sängbunden efter en trafikolycka och bredvid min sjuksäng stod en kamrats knappdragspel. En bättre sysselsättning när man ändå inget hade att göra, kan jag inte tänka mig. Senare blev det gitarr, som nog är mitt huvudinstrument, men nu tar jag upp dragspelandet igen mest för att det är roligt. Fast det kommer ni inte att få se eller höra på you tube inom den närmaste framtiden. Det är mest för att roa mig själv.

Men nu skall jag göra mig i ordning för återträffen.

Ha de'

fredag 22 maj 2015

Ironi som humor!

Jag har en viss förkärlek till ironi. Vet inte varför, men ord med dubbla betydelser roar mig. Förmodligen har det med min uppväxt att göra. Far var Göteborgare och drog sina ordvitsar utan att dra på mun. Ville man fatta vinken måste man tänka på om det fanns en annan vinkel på det som sas. Det är många gånger som jag missat poängen och fått för mig att jag gjort nåt bra fast det egentligen var nåt annat. Min mor som kom från Canada (med skottskt ursprung) lärde sig svenska i Göteborg av fars familj och vänner, så ironi var även hennes sätt att språkligt hantera vår uppfostran. Ja var det riktigt illa så gällde klarspråk förstås, men annars var det mest försåtliga gliringar.

Dessa har jag tagit till mig på gott och ont.

Ibland blir det fel när jag reagerar negativt på något. Tog del av en artikel på facebook om en kvinna som gick ut med en varning om riskerna med solarium. Hon visade upp sitt ansikte med svåra utslag. Hon hade fått hudcancer av för mycket solande.

Nu reagerade branchen och ville få hennes bilder stoppade. De tyckte att hon skrämde kunderna.

Min ironiska kommentar var då.. Självklart, tänk på de stackars arbetare som lever på att tillverka solarier. Vem skall försörja dem om branchen går ned?

Reaktionen lät inte vänta på sig... Nåväl jag får skylla mig själv!

Det blev att förklara sig och be om ursäkt.

Minns för många år sedan när yngste sonen var så där 8-10 år. I en diskussion med min svägerska använde jag ironiska argument och hon blev helt förskräckt. Sonen som upptäckte det sa omedelbart.. Moster, när pappa säger så där så menar han tvärtom!

Jag måste erkänna att ironi inte är ett bra sätt att argumentera med. Dessutom missar man "glimten i ögat" när det framörs i text. Fast jag tycker ju att det har sina poänger.