Orättvist falla Guds gåvor...

... om man nu kan kalla det idoga snöandet för gåvor?

Jag försökte ta en bild på det men det var inte lätt. Ja bilden var inte svår att ta, men att förmedla mängden snö i bilden var svårt. Drivorna på sidan om entren är ca 2m höga och den vackra brudspirean vid infarten är helt översnöad. Snödjupet är ca 50 cm på gräsmattan... och snöandet bara fortsätter.

Det är som om det vore en lag på att så fort jag röjt undan så skall det börja snöa igen. Det som för en timma sedan såg bra ut, är nu ogjort (för femtielfte gången). Enda nyttan är motionen man får av att skotta (med risk för ryggen) och det är väl OK. Men den tid det binder är inte OK. Det finns ju viktigare saker att göra här i livet (som att blogga tex.).

Får man tro alla förståsigpåare så kommer denna vintertyp att hålla i sig några år. Man talar om 11 årsväder, 33 årsväder och 99 årsväder, vilket ju innebär ett cykliskt väderförhållande på ca 100 år. Senast vi hade denna typ av vinter var 1977 vilket ju blir för 33 år sedan. 1980 var rasande kall med -27 grader under lång tid i mina trakter. Det finns mig veterligen inget vetenskapligt belägg för att det är så här, men nog verkar det troligt. Om det är så, så har vi några kalla och snörika perioder att se fram emot de närmaste 100 åren.

Den som lever får se..

Ha dé gott
Charles

Nostalgitripp..

Jag Skrev förra året om "Norrlandssemestern". En resa vi tog i minnenas allé men även för att träffa en gammal vän som jag återfått kontakten med efter att inte ha setts sedan mitten av 60-talet.

Väl hemma i barndomsstaden Lycksele besökte jag gamla platser där jag vistats som barn. Det var en tudelad upplevelse. Dels vill jag inte att mina minnesbilder skulle solkas ner av den förändring som skett och dels var jag nyfiken på hur det såg ut idag.

Så besöket till vår gamla sommarstuga var ett både efterlängtat och fruktat beslut. På den svartvita bilden ser Ni mig spika upp takstolarna på "lillstugan" som vi kallade den. Denna byggnad var tänkt som arbetsbod och förråd under byggtiden. Sedermera blev den gäststuga och mitt viste när jag kom hem över semestrarna.

Färgbilden visar hur det blev när stugan var klar.

Min far hade ingen hög inkomst och tog inga lån för bygget, men lyckades få ett antal rivningsjobb som vi utförde på kvällar och helger. Stugan byggdes av det material som vi tog reda på efter rivningsjobben. Det var inte bara rivning som gällde innan bygget kunde startas. Virket skulle sorteras och spik dras (och den spik som inte var för krokig rätades och återanvändes) innan man kunde sätta sågen i brädorna. Jag var bara 14 år och måttligt intresserad av att slita med sommarstugebygget. Intresset för flickor hade vaknat och lördagskvällarna väckte andra intressen än att dra spik och såga brädor.

Men det gick inte att bita den hand som födde en, bara hålla god min och försöka gilla läget. När jag väl köpt moped och senare motorcyckel så blev livet lite enklare. Att gå den dryga milen genom skogen in till stan var ingen höjdare även om jag inte var mörkrädd. Men det kunde vara ganska kallt på nattkröken, och så tog det sin tid.


Det var ingen hemma i stugan när vi kom dit och det såg inte ut att ha varit någon där på lång tid. På Campingen fick jag veta att ägaren flyttat till Örnsköldsvik, vilket ligger 25 mil söder om Lycksele. Det var kanske orsaken till att det såg öde ut.

Vår dåvarande granne hade inga barn och levde inte längre. Den sommarstugan var utbyggd till året runtbostad. Hundar sprang omkring i hundgården och skällde, så vi avstod från att gå på närmare "husesyn". Men jag tog en bild från infarten för att ha något minne med tillbaka. Men hade jag gått in hade jag nog känt igen varenda bräda... Den kommer i från rivningen på Hälla och taket från förråden på Grini etc. ... Ja det var då det. Men det var en oas för mig och sedermera min familj och varenda semester gick hit ända tills far dog och stugan såldes. 20 år hann det bli.

Ha dé gott
charles

Sommar och sol i ungdomens år..

Inga kanonbilder precis men de beskriver den verklighet som gällde 1968. Vi var unga och tuffa på semester i Norrland och till och med myggen togs med en klackspark. Ume älv rann sakta förbi vårt viste och bjöd på en mängd äventyr. Bygga flottar av löstimmer, fiska, göra eld och grilla fisken, bada och åka in till staden för lite annat nöje. Ja livet lekte helt enkelt...

Som sig bör besökte vi även Lycksele Djurpark. Min kamrat fick syn på den här friströvande påfågeln och den följde oss på lagom avstånd men var inte så tam att den lät oss ta på den.

Plötsligt så tappade den en av sina stora stärtfjädrar och eftersom jag stod närmast, så blev den min. Vi följde efter den ett tag i hopp om att den i rättvisans namn skulle tappa ytterligare en fjäder, men icke!

Så kom ett guidat sällskap med en parkanställd i täten. När de var alldeles invid oss sa min kamrat..högt.. där jag stod med fjädern väl synlig.. Hur gjorde Du? Slängde Du dig bara över fågeln och slet loss en fjäder?

Jag minns inte hur sällskapet reagerade, men minns att jag tyckte det kändes besvärande och mitt svar att den tappat fjädern inte kändes som att det anammades fullt ut av gruppen.

Vi hade mycket för oss denna sommar och det finns bilder som berättar om det. Som vanligt i unga år så kommer en dag då framtiden knackar på. Tåget går eller vad man säger. Så hände även oss. Utbildning och annan bostadsort och sen kvinnan i ens liv. Allt gjorde att vi tappade bort varandra. Ungar föds, livet levs och åren går.

Så kom det här med IT... vem kunde ana att denna pryl.. Datorn.. skulle föra oss samman på äldre dar? Plötsligt så kom Msn, Googles, Stay Friends och Hitta.se.. då var det inte längre så svårt att se vad som hänt gamla kamrater. Jag har jagat upp flera av dem och blivit hittad själv av vänner från förr.. och det är riktigt kul. Alla har jag inte träffat personligen men har ändå kontakt och byter ett och annat ord med dem över nätet. Så en dag står vi där ..öga mot öga och skakar tass igen.

Det här mediet är ju fantastiskt!

Kommer detta mediets skapare att gå samma ärorika framtid till möte som föregångarna Marconi och Bell? Den som lever får se..

Ha dé gott

Kvarndammen

Denna bild är från bron över kvarndammen i Hasselfors. Huset rustades av byalaget för flera år sedan och har fungerat som både fritids- och föreningsgård sedan dess. Hasselfors är en av tätorterna i Laxå kommun och domineras av sitt sågverk.

Här finns även mycket fina naturvärden i form av mossar som ger ett rikt fågelliv. En konstgjord våtmark med fågeltorn är mycket populär under höst och vår med flera arter som stannar här under sina resor mellan norr och söder.

Men vintern bjuder inte på så mycket variation för en fotograf, så det blir "mycket slit för ingenting" som gumman sa när hon klippte grisen. Ja det är halva sanningen, man blir lite slö i kylan och pulsar inte iväg så långt i snömodden.

Skidor?? jo jo men så ofta vi har snö här så får man köpa nya pjäxor varje gång man vill ta sig en tur, så det blir inte av bara.. nästan så att man längtar tillbaks till den gamla tiden med läderpjäxor och turskidor. De var mindre krångligt att ta sig ut då.

Ha dé..

Surströmming snart ett minne blott ??

Ett Gammalt kulturarv hamnar i riskzoonen. EU-vill förbjuda produktion och försäljning av surströmming som livsmedel. Men egentligen handlar beslutet inte om surströmming utan om Östersjöfisken generellt. Problemet är Dioxinet som upptas av fettvävnaden i fet fisk som lax och strömming bland annat. Om Dioxinet kan sägas att det inte är riskfritt när det förekommer i livsmedel.

Läs mer här! http://www.sweden.gov.se/sb/d/6404/a/58546

Sen är det alltid en fråga om "Hur". Hur ofta och hur mycket surströmming konsumerar normalsvensken. Vilka risker innebär det långsiktigt? Jag är nog en av dem som reagerar över att EU detaljstyr så många frågor. Om Kalles kaviar skall få kallas kaviar, hur böjd en gurka får vara, om Svenskt snus skall få säljas etc. Men det finns nog ett ärligt uppsåt bakom, inte enbart byråkrati! Det som oroar mig mest är förgiftningen av Östersjön. En fråga som verkligen borde tas på allvar.

Stenmurklan som vi betraktar som en god matsvamp, innehåller giftet gyrometrin som är olämpligt att förtära. Förvällning eller torkning får delar av giftet att förflyktigas, vilket minskar den direkta effekten av giftet. Kroppen lagrar dock giftet och förgiftningseffekten kan komma senare i form av cancer, neurologiska förändringar och fertilitetsproblem. Det går aldrig att få stenmurklan helt giftfri! Läs mer här: http://www.slv.se/sv/grupp1/Risker-med-mat/Svamp-och-svampgifter/Stenmurklan---olamplig-att-ata/

Detta påminner mig om ramsor man körde med som barn... Äta bör man, annars dör man.. och konstaterandet .. Äter gör man, ändå dör man.. vilket kan sägas om mycket här i livet. Folk förgiftar sig frivilligt med tobak och alkohol och andra stimulerande gifter. Precis som stenmurklan lockar de med effekter som smak och doft och ger oss visst välmående, men som är skadligt för oss att njuta, om än i acceptabla mängder. När förgiftningssymptomen väl gör sig påminda, så är det inte mycket vi kan göra åt dem.

Kan låta cyniskt.. men det ligger nåt i det!

Oj vad intressant...

Vår "Skrållan" har fått syn på någonting utanför fönstret. Det upptar hela hennes koncentration och svansen viftas allt snabbare i en skruvliknande rörelse.

Utanför fönstret och utan en aning om den uppmärksamhet som de skapar, tar småfåglarna för sig av fågelbordets läckerheter. Bak fönstret spanar en jaktintresserad katt och en fotograf med kameran i högsta hugg.

Det är svårt att få skärpa genom treglasfönster och öppnar jag en springa i balkongdörren så är alla småfåglar väck. Inte låter de sig luras av så enkla trick!

Om det är jag eller Katten som skrämmer dem kan man ju undra över. Möjligen båda. Så länge vi stannar bakom glas verkar det dock gå bra att studera dem. En rödbröstad hackspett kom också fram till det dukade bordet men var inte lika säker på vår ofarlighet bakom rutan, så den försvann innan jag ens hann få upp kameran.

Ha dé gott

Charles

Bildbehandling..

Många program till överkomligt pris gör det möjligt att räta till de misstag man gör som fotograf eller kompensera för otillräcklig kamerainställning. Med det menar jag att kameran fabriksställs in för ett idealvärde som sällan förekommer i verkligheten och som inte stämmer överens med de förhållanden som råder vid fotoögonblicket.

Tar vi bilden i RAW så har vi stora möjligheter att kompensera för de misstag vi gjort som fotograf. Windows live photo gallery har ett program med goda möjligheter att justera bildens exponering, färgtemperatur och detaljrikedom i JPEG. Element 7 och 8 har fler möjligheter att manipulera bilden men kostar en slant. Gimp är ett annat kvalificerat bildbehandlings program som är gratis på nätet. Ansluter man sig till Photobucket eller PixBox så finns det justeringsmöjligheter i programmen.

Oavsett vilket program man använder så är det till syvende och sist upp till en själv hur långt man vill sträcka ut funktionerna. Jag har upptäckt att funktionerna går i varandra. Vill man justera skärpan så får det effekt på Brusreduceringen och tvärt om. Ger man sig på bildens exponering så är det Ljus, Kontrast, Skugga och Högdagrar som samverkar och det kan vara svårt att hitta ett idealläge.

Skärpan ger sig på konturerna i en bild, så för mycket justering här ger en ”platt” bild och tecknar motivet i relief. Bilden blir nästan grynig. Detta kan man motverka med sk ”gaussisk oskärpa”, men varför gå över ån efter vatten? Det är en bra funktion när man vill framhäva ett motiv i en bild, men inte så bra för att justera hela bilden.

Jag gör jämförelsen med ett konstverk. När man studerar en tavla på lite håll, så ser man detaljer som överraskar. När man studerar samma tavla på nära håll så ser man bara tekniken och färgklickarna men motivet försvinner och detaljerna går förlorade. Detsamma tycker jag sker om man överarbetar en bild. I stället för att se ett vackert motiv, så ser man bara pixlar och kontraster.

Perfektionism kan lätt ta död på skönhetsvärdet i bilden, och då går ju det man menat med att ta bilden förlorat i processen så att säga.

På Fotosidan finns en del bilder som beskriver vad jag menar med gaussisk oskärpa. Här finns också en möjlighet att visa sina alster och få kritik (En sorts fototeknisk bedömning) på sina bilder. Lärorikt om man tar det på rätt sätt.

Ha dé gott
Charles