lördag 27 maj 2017

Speleologi i Villefranche de Conflent!

I natt bestämde vi oss, U och Jag, för att utforska den stora "Jungfrugrottan" i Villefrance de Conflent som ligger i Pyreneérna i södra Frankrike.

Varken min eller U´s fru var intresserade av detta något vådliga äventyr, så vi hakade på ett sällskap av fyra tyska turister ledda av en fransk grottkännare från trakten. Iförda grova kängor och varma jackor, hjälm och pannlampa steg vi ner i den 60 meter djupa grottan. Målet var den madonnabild som kunde ses i det innersta rummet av grottan.

Nedfärden var vacker när våra lampor lyste upp de stalaktiter som hängde från taket. De lyste i färgskalans alla färger. Eftersom det var en turistgrotta så fanns en upptrampad led ned mot botten. Inte alltför svårforcerad, men man fick hålla tungan rätt i mun. Väl nere var det en avsats vi fick krypa igenom, ca 50 cm hög. Liggande på rygg drog jag mig igenom och kom ut på andra sidan i ett stort rum.

När alla väl var igenom fick vi instruktioner om nästa passage som var en klippavsats med ett stup på ca 6 meter på ena sidan. Det fanns en liten klippa vi kunde hålla oss i när vi gick runt kanten, så det skulle vara enkelt att runda hörnet in till det sista rummet. När det blev min tur så klev jag ut på kanten och höll mig fast i den lilla uppstickande klippan. Jag kämpade för att ta mig runt men något måste jag ha fastnat i för plötsligt så föll jag mot botten ivrigt krafsande efter klippan att hålla mig i.


Träffen mot marken kändes hård och jag var som i dvala ett tag.

När jag väl kommit till sans och börjat orientera mig så upptäcker jag att det ligger en massa böcker och annan bråte på botten av klyftan. I klyftans tak ser jag röda siffror 03:46 som jag uppfattar måste vara en tidsangivelse. Sakta vaknar jag upp och ser min egen sänggavel på min vänstra sida. Bok-hyllan till höger är utriven och alla böckerna ligger på golvet tillsammans med annat som förvarades i där.

Nu börjar jag komma till sans och förstår att det hela varit en dröm och att jag helt enkelt ramlat ur sängen. Att gå i sömnen var något jag gjorde som ung men klarat mig ifrån tills nu. Efter 70 har jag börjat igen och bävar lite för vad jag skall hitta på i sömnen. När det pågår så är det så verkligt att jag inte kan skilja drömmar från verklighet.

Fast jag måste säga att det är spännande äventyr jag får vara med om!

torsdag 9 juni 2016

Bilar jag haft ...

Tänkte att jag skulle blogga lite om min bilflotta. Det har blivit en och annan bil genom åren. Ett tag köpte, renoverade och sålde jag bilar samtidigt som jag använde dem som bruksbil. Det blev ett antal modeller av Volkswagen och Volvo PV och alla tjänade jag väl inte pengar på heller.

Det började en vår 1962 i Västerås. Någon nämnde att det fanns en krockskadad Studebaker Flight Hawk inne på Olle Olssons Bil och som var till salu. Det var precis en sådan bil som min hemorts store skidåkare, som för övrigt bodde på samma gata som jag, hade 1957. Till och med färgen var densamma. Skadan var en intryckt skärm på vänster framsida och en spräckt vindruta. Eftersom jag då utbildade mig till plåtslagare så trodde jag inte det skulle vara så svårt att fixa till.

Efter kontakt med firman fick jag veta att den såldes av Polisen eftersom den var en del i ett tillslag de gjort. Efter kontakt med handläggaren hos polisen hade jag några dagar på mig att skaffa fram de 850 kronor de bedömt värdet till. 18 år och med 50 kr i handen var 14:e dag så hade jag inte det kapitalet, men fick låna av min svåger det som saknades. Några dagar senare stod en krockskadad Studebaker på parkeringen där jag bodde.

En kamrat till mig hade en bekant som hade tillgång till en verkstad som vi kunde få låna över ett veckoslut. En annan kamrat hade en porto-power så det var bara att köra igång. Fästet som höll skärmen rätades ut och med hammare och mothåll så försvann bucklan. Nu var det bara den trasiga rutan och den skadade lacken som behövde fixas.


Jag gick ASEA´s industriskola och som elev fick man praktisera i produktionen varannan vecka och sitta i skolbänken den andra veckan. Där hade jag som plåtslagare kommit i kontakt med en kille på lackeringen som erbjöd sig lacka bilen mot arbetsbyte, d.v.s. att jag lagade hans bil och stod för färgen. Sagt och gjort. Resultatet syns på bilden ovan!

Rutan var ett problem. Den var svår att få tag på ny. Lyckades hitta en begagnad på Panko Bilskrot i Västerås, men den skulle i också. En ny Glasmästare hade öppnat firma vid östra infarten till Västerås och sade sig vara villig att komma ut och byta på plats. När jag skulle betala sa han att det räckte om han fick sätta sin firmadekal på en av sidorutorna bak, så var vi kvitt.

Nu var det bara ett problem kvar. En annan Studebakerägare sa att glappet i framvagnen inte skulle klara en besiktning. Där satt nållager som var slitna. Han tipsade om Bennströms motor som kunde byta mot bronslager i stället för bara 150 kr. Det var inget annat att göra.

18, snart 19 år med ett totalt utlägg av 1 250 kr, stod jag där med en nybesiktad, väl iordninggjord Studebaker Flight Hawk 1956 års modell och hela världen stod öppen så långt pengarna räckte till bensin förstås.

En annan oro var min far som var inbiten Volvo fan. Hur skulle han ta att jag hade köpt en Amerikanare? Väl hemma med bilen så tittade han intresserad på den och sa: Studebaker .... det var min första bil också!

tisdag 10 november 2015

Världen är upp och nervänd.....

Ja eller är den det?
Vårvintern 2010 är nog den snörikaste jag varit med om i Laxå. Jag minns vintern 1966 i Lycksele när jag var hemma över jul och nyår. Snötäcket var så högt att plogvallarna slog upp över fönstren på nedre våningen. Man fick skotta rent för att kunna öppna dem. Detta var något i klass med den gången. När jag parkerat bilen utanför huset så syntes den inte från köksfönstret. Bildkollaget nedan visar hur det såg ut. Det är taget i Laxå Centrum i början av februari 2010.


I vintern som gått hade vi en grön jul och mycket talar för att det blir så i år också. Det är nog första gången som jag plockat svamp och lingon i november. och fortfarande så är det plusgrader ute även om nätterna närmar sig noll.

Nu tror jag inte att vi sett såna här vintrar för sista gången. Även om den globala uppvärmningen av vår jord hela tiden ökar så har vi vintrar att vänta. Man talar ju om 11 och 33 års perioder så vi har nog ett 2021 att se fram emot. Inte värt att slänga skidorna ännu. Det betyder att runt 2043 så får vi skotta oss ut från vara stugor igen, vi som är med då och orkar lyfta en spade.

fredag 11 september 2015

Håhå jaja!
Påminns om bonnasången. Ni vet han som låg på soffan och bad mor sätta på pannan medan han filosoferade om rågfälten som gror.

Nostalgi är ju minnen om tider som flytt. Det är rätt skönt att tänka tillbaka på det som varit och minnas personer man delat livshändelser med en gång i tiden.

Facebook har gett mig gamla kontakter tillbaka, och jag talar om ca 40 år tillbaks i tiden, ja även såna jag inte sett sedan 1957. Gamla klasskamrater i livets början.
Man undrar ju lite vad tiden fört med sig, hur man förändrats med åren som gått. Nu skall det sluta undras för vi har bestämt att träffas några i det gamla gänget från slutet av 60-talet. Ser fram emot det. Det blir en "lucka" att fylla med "vad hände sen".

Annars tycker jag att pensionen inte handlar om att sitta i parken och mata duvor. Det är fullt upp i stort sett varje dag. En gammal aktivitet jag tagit upp är spelningen, ja inte tips eller lotto utan gitarren. Vi är ett gäng grabbar med instrument som träffas 1 ggr i veckan när vi inte har spelningar och övar. Vi kallar oss "Tivedspojkarna" och finns på "nätet" om du vill lyssna. Det blir mycket musik vid olika spelträffar runtikring. Den första tisdagen varje månad har vi öppet hus i vår träningslokal. Då får vem som helst komma och vara med. Nu är det en viss stil, den vi i norrland kallade "gammtjoa" så det är mest dragspel och stråkar som kommer till dessa möten. Allspelet på stämmorna är också häftigt. Ja man är lyckligt lottad som får vara med.

 Det första instrument jag lärde mig spela, var dragspel. Ja då tänker jag inte på barnaåren med pianot utan det jag som "vuxen" började intressera mig för. Då var jag 16 år och sängbunden efter en trafikolycka och bredvid min sjuksäng stod en kamrats knappdragspel. En bättre sysselsättning när man ändå inget hade att göra, kan jag inte tänka mig. Senare blev det gitarr, som nog är mitt huvudinstrument, men nu tar jag upp dragspelandet igen mest för att det är roligt. Fast det kommer ni inte att få se eller höra på you tube inom den närmaste framtiden. Det är mest för att roa mig själv.

Men nu skall jag göra mig i ordning för återträffen.

Ha de'

fredag 22 maj 2015

Ironi som humor!

Jag har en viss förkärlek till ironi. Vet inte varför, men ord med dubbla betydelser roar mig. Förmodligen har det med min uppväxt att göra. Far var Göteborgare och drog sina ordvitsar utan att dra på mun. Ville man fatta vinken måste man tänka på om det fanns en annan vinkel på det som sas. Det är många gånger som jag missat poängen och fått för mig att jag gjort nåt bra fast det egentligen var nåt annat. Min mor som kom från Canada (med skottskt ursprung) lärde sig svenska i Göteborg av fars familj och vänner, så ironi var även hennes sätt att språkligt hantera vår uppfostran. Ja var det riktigt illa så gällde klarspråk förstås, men annars var det mest försåtliga gliringar.

Dessa har jag tagit till mig på gott och ont.

Ibland blir det fel när jag reagerar negativt på något. Tog del av en artikel på facebook om en kvinna som gick ut med en varning om riskerna med solarium. Hon visade upp sitt ansikte med svåra utslag. Hon hade fått hudcancer av för mycket solande.

Nu reagerade branchen och ville få hennes bilder stoppade. De tyckte att hon skrämde kunderna.

Min ironiska kommentar var då.. Självklart, tänk på de stackars arbetare som lever på att tillverka solarier. Vem skall försörja dem om branchen går ned?

Reaktionen lät inte vänta på sig... Nåväl jag får skylla mig själv!

Det blev att förklara sig och be om ursäkt.

Minns för många år sedan när yngste sonen var så där 8-10 år. I en diskussion med min svägerska använde jag ironiska argument och hon blev helt förskräckt. Sonen som upptäckte det sa omedelbart.. Moster, när pappa säger så där så menar han tvärtom!

Jag måste erkänna att ironi inte är ett bra sätt att argumentera med. Dessutom missar man "glimten i ögat" när det framörs i text. Fast jag tycker ju att det har sina poänger.

fredag 8 maj 2015

Fördomar - Finns dom?

- Hej! var har Du hustrun då?
- Hon är i Frankrike och hälsar på en väninna.
- Jaha.. hur klarar Du dig då alldeles ensam?
- Lite ensamt blir det men det går bra, hon kommer hem igen på lördag.
- Jaså en vecka, ja jag tyckte väl du såg lite magrare ut.
- Ja jag försöker hålla igen, kan man inte motionera så får man äta lite mindre i stället.
- Det blir väl dyrt att äta ute varje dag?
- Nej jag fixar maten själv, äter hemma.
- Jaha, hon har gjort iordning matlådor åt dig att värma?
- Nej jag lagar maten själv, gjorde champinjonsoppa igår.
- Ja det finns ju burkar...
- Nej från färska champinjoner....

På leendet jag fick tillbaka förstod jag att jag inte blev tagen på allvar. Detta var andra dagen på min frufrivecka. Tänk att man kan magra så snabbt så att det märks?

Vi killar bedöms ju inte kunna ta vara på oss själva. Vi kan fixa bilen, laga huset och sätta upp en tavla, men vi kan inte koka potatis eller steka ett ägg??!!

Är inte detta fördomar?

Har man inte sett TV programmet "Halv åtta hos mig"? Man behöver ju inte vara utexaminerad kock för att kunna laga lite basmat. Förresten.. När vi är borta hos folk och det skall grillas så är det nästan uteslutande karlarna som grillar? Sallad och såser och potatis i olika former klarar inte vi karlar, men grilla köttet, det är vi experter på. Kan det ha något med att göra upp eld, att göra?

Nog finns det män som inte kan (eller vill) laga mat som kräver många ingredienser och många olika beredningar för att bli bra, men är det kutym? Intresset styr sägs det och så är det väl med allting. Men behovet är också en faktor fast begränsningen ligger väl i att man inte gör mer än man måste. Även det enkla kan väl bli riktigt gott?

Mitt recept:
Champinjonsoppa 2 personer

1 fpk (ca 3 dl) färska Champinjoner
1 tärning grönsaksbuljong
3 charlottenlökar eller en halv "stor" gul lök
1,5 - 2 dl rött vin
2 - 2,5 dl mjölk (1 dl kan du byta mot grädde, ger en krämigare soppa)
1 dl vatten (vätska tillsammans 6 dl)
1 msk vetemjöl till redningen (majzena är bättre)

Koka champinjonerna och löken i 1 dl vatten, under lock, tills de är genomkokta (ca 5 - 10 minuter)
Mixa blandingen till en fin smet
Tillsätt vinet och en del av mjölken tillsammans med buljongtärningen, koka upp under omrörning.
Ta resten av mjölken och lös upp mjölet
Red soppan (Häll ned mjöl/mjölkblandningen i den kokande soppan under omrörning)

Smaka av

Krydda med salt och vit peppar om det behövs, annars ger buljongen den sälta och smak soppan behöver.

Finncrisp med grönmögelost är gott till

Bon apetit!

PS/ Blir soppan för tjock enligt din smak kan du spä ut den med med mer mjölk eller grädde, dock inte mer än 1 dl i taget.

fredag 1 maj 2015

Varför blir det som det blir?

Det var en av världsfrågorna vi inte löste på valborg.

Varför blir vissa barn framgångsrika och andra inte? Vad är det som gör att vissa skyr skolan medan andra studerar vidare drivna av både lust och vetgirighet? Är det det genetiska arvet som sätter gränser eller är det sandlådan (uppväxtmiljön)? En kombination av båda låter som en bra gissning men emosäges omedelbart av exemplen där barn från enkla förhållanden ändå hamnat högt i den sociala skalan av intelektuella. Visst har hemmiljön en betydelse, främst tidiga år. Men när barnen söker sig ut från familjen till kamrater och offentliga miljöer, bryts oftast familjens dominans över barnet. Andra normer styr utvecklingen. En del positiva men även negativa beteenden blir exponerade för våra ätteläggar. Varför hamnar vissa snett i dessa sammanhang?

Skolan är den miljö som under denna tid förmodligen har störst påverkan på barnet. Skolan som miljö, är inte det som försigår under lektionerna eller som styrs av lärarna. Det är rasterna. Det är det sociala spelet mellan eleverna som styr. Det finns två former av moralbegrepp i skolan. Det som annonseras av skolan och det som utvecklas i det sociala samspelet mellan eleverna. Här vill jag påstå att elevernas moraluppfattning segrar över skolans normer. De (skolans) tar man bara hänsyn tll om man riskerar obehag i någon form.

När man vistas nära gäng i skolåldern hör man hur de kommunicerar med varandra. Ibland är det skrämmande att höra hur de tilltalar varandra. Det är lätt att höra vem som står högst i rang och vem som är lägst och hur de övriga försöker hålla sig väl med den dominante. Boken "Flugornas herre" känns plötsligt oroande aktuell. Det är så främmande från vad skolan säger sig förmedla när det gäller respekten för varandra och individens rätt att få vara annorlunda än den så kallade "normen" som ofta är gängrelaterad och styrd av den dominante i gruppen. Jag har ingen relation till skolan idag, så jag vet inte vad skolan gör för prioriteringar i sin verksamhet. Kunskapsmålen eller relationerna eleverna emellan. Men jag uppfattar att kunskapsmålen står i focus och att "pisa" skapar normen. Förhoppningsvis har jag fel.

Att påstå att alla barn har samma förutsättningar är möjligen en förhoppning men långt från verkligheten. Att barnen i Rinkeby har samma utvecklingsmöjligheter som barnen i Danderyd, Stockholm är en myt. De Leker inte i samma sandlåda! Det är inte så att Stockholmare är smartare än lantisar, det är skillnaden på förutsättningarna i Danderyd och Rinkeby som blir avgörande för barnens utveckling och framtid.

Segregation är av ondo!

Lärarnas roll då?
Det sägs att skolan som miljö och lärarnas löner påverkar ungas yrkesval att inte vilja satsa på läraryrket. Ett annat påstående är att minskade ansökningar till lärarutbildningar leder till sänkta krav på elevernas kunskaper och därmed utarmar underlaget för undervisning. Att tex lärare i matematik inte har de kunskaper som behövs för att bli lärare i matematik utan måste komplettera sina matematikkunskaper för att nå examen i ämnet. Våra bästa matematiker söker andra jobb med bättre inkomstmöjligheter.

Sant eller ej!

"Sant" är dock att det idag inte finns en enda yrkeskategori som har en adekvat lön, all tjänar för lite i förhållande till sin kompetens. Ändå har inkomstklyftan ökat och klyftan mellan låg och höginkomsttagare är 16 årslöner (höginkomsttagaren tjänar 16 gånger mer än låginkomsttagaren i genomsnitt).  Detta är vad debatten handlar om idag. Ingen är nöjd. Kraven uppfattas som orealistiska!

Så för att återvända till kärnfrågan, varför blir det som det blir, varför lyckas inte alla förverkliga sina drömmar? Är det individens fel, sandlådans eller föräldrarnas?

Har Du svaret är jag intresserad att ta del av det!