Är det inte det alla människor söker efter?
Är inte sökandet efter ett bättre liv, mindre slit och mer glädje, det som driver människans strävan? I alla tider har människan arbetat för att förbättra sina levnadsförhållanden. Bonden avlägsnar inte stenen från sin åker för att kampen mot stenen är den drivande faktorn, utan för att stenen är ett hinder för bonden att bruka sin åker på ett rationellt sätt och för att få ut mer ur den åker som brukas.
Jag minns min barndoms skola. Vi hade en lärarinna som varit missionär i många år innan hon blev lärare. Hon hade missionerat i Kina och sedan Afrika och hon hade mycket att berätta. Bland annat små anekdoter och hemmagjorda ordspråk. Hennes berättelser hade lite av HC Andersen stuk över sig, dvs att det fanns en bakomliggande moraltanke bakom berättelsen och att det gick illa för den som bröt mot någon av de allmängiltiga moralreglerna.
En av hennes berättelser handlade om Afrika och lyder så här:
När urbefolkningen såg en missionär på cykel så sa de;
Vit man, lat man, sitter när han går!
Av någon anledning fastnade denna ramsa i mitt minne.
Jag minns att vi uppfattade henne som sträng och att vi nog alla nån gång fick ta del av den på 50-talet gängse bestraffningen. Dvs ett slag av pekpinnen mot någon kroppsdel. Jag minns en speciell händelse som resulterade i en vilsen klass. En av grabbarna gick fram och vässade pennan flera gånger efter varandra vilket lockade klassen till skratt. Lärarinnan uppfattade situationen och pekpinnen gjorde en svepande rörelse och träffade gossen där bak.
På den tiden hängde en ”Morakniv” i ett snöre över en papperskorg och inte en pennvässare man stoppade in pennan i och vevade. (Såna nymodigheter hade ännu inte uppfunnits tror jag). Resultatet blev som alla nog förstår att gossen skar sig i fingret så att kraftig blodvite uppstod.
Först blev det alldeles tyst, sedan gav gossen upp ett illvrål. Lärarinnan tog fram en handduk som hängde vid tvättstället i klassrummet för att stoppa blodflödet, men den färgades snabbt röd och det droppade blod ner på golvet. Då gav lärarinnan upp ett väsande ljud och lade benen i vädret. Nu satt klassen där med en avtuppad lärare och en skrikande och blödande elev.
Jag måste säga att jag inte minns upplösningen men troligen kom det in någon lärare från angränsande klassrum. Självfallet var inte skadan så stor. Bara att fingret är ett ställe där det lätt blöder och det i sig kan ju se rätt dramatiskt ut.
Så efter omplåstring hos skolsyster, var gossen ”fit for fight” igen. Lärarinnan var märkbart tagen efter denna händelse. Några dagar senare var klassen hembjuden till henne och fick se alla märkliga ting hon samlat på sig under sina resor ute i världen. Sen bjöd hon oss alla på smörgås och varm mjölkchoklad. Om det ingick i undervisningen eller var en gest till försoning vet jag inte. Men så här i minnenas allé var hon nog inte så sträng som vi upplevde då. Tiden var sådan, och det fanns lärare man uppfattade njöt av att få tilldela en och annan elev den ”rättelse” situationen krävde. Hon var definitivt inte sådan.
Det var nog varken ondska eller illvilja som var målet bakom skolaga och andra korrigerande åtgärder (typ skamvrån) som flitigt utnyttjades under min tidiga skolgång. Som elev indelade man lärarna i två fack. De onda och de goda. Kanske gjorde man en och annan av dem orättvisa, sett så här i backspegeln. Kanske var det den tidens pedagogiska instrument att ingjuta skräck i eleven så att denne inte tog sig friheter som störde lärarens auktoritet. Ett sätt att förenkla rollen som lärare och göra livet som pedagog lite lättare. Av samma anledning som bonden flyttade stenen?
Ha dé gott
Charles
2 kommentarer:
Tack för den välskrivna berättelsen Charles. Intressant innehåll, som väcker en del minnen...
När man tänker efter är det så ofantligt mycket som har förändrats, en del till det bättre, en del till det sämre.
Ha en bra fortsättning på helgen! /SA
De fysiska bestraffningar jag minns från folkskolan drabbade pojkarna. Ganska obehagligt ibland.
Det goda med den tiden är väl annars att det man ärde sig då är det man minns idag.
Och nog fanns det pennvässare, åtminstone i östra Värmland.
Skicka en kommentar