Vilken fantastisk ide våra riksdagsmän har sjösatt. För dem som av olika anledningar lämnar sitt uppdrag, har man upprättat ett skydd i syfte att skapa ekonomisk trygghet i en omställningssituation.
Vilken fantastiskt bra lösning för en friställd yrkesarbetare att veta att han/hon har sin försörjning säkrad i upp till två år efter ett friställande på grund av avveckling eller arbetsnedläggelse. Att sedan ovanpå detta ha ett skydd i form av fri sjukvård och inga karensdagar låter väl för bra för att vara sant?
Ja visst är det det.
För det gäller tyvärr inte svenska folket i gemen, utan enbart riksdagsmän eller EU politiker. Dessutom har de fria resor till och från sina arbeten. Även här så skiljer det dig från vanligt folk.
Det är nästintill obegripligt hur av folket valda politiker kan besluta om försämringar i pensionssystem, arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring och regler för resekostnadsersättningar samtidigt som de beviljar sig själva guldkant på tillvaron. Att de dessutom kan göra det utan att tappa i förtroende hos väljarkåren är ännu märkligare.
Ja nu fattar de inte besluten själva om sina egna ersättningar, men de ger riksdagens Arvodesnämnd (som är en myndighet under riksdagen) uppdraget och riksdagen står som motpart (arbetsgivare) så i själva verket är det hela ett spel för gallerian. Som om alla fackföreningar fick förhandla med LO som motpart i stället för SAF. Då skulle reglerna inom arbetsmarknaden se helt annorlunda ut.
Fakta om inkomstgarantin:
1 § Syftet med inkomstgarantin är att skapa en ekonomisk trygghet för en avgången ledamot i den omställningssituation som uppstår när han eller hon lämnar riksdagen. Garantin är inte avsedd som en varaktig försörjning.
2 § Riksdagsförvaltningen beslutar om rätt till inkomstgaranti. Rätt till inkomstgaranti från och med den tidpunkt arvodet upphör har den som:
1. har varit ledamot och som före 65 års ålder lämnar riksdagen efter minst tre hela års sammanhängande tid i riksdagen, eller
2.har varit riksdagsledamot och ledamot i Europaparlamentet och som före 65 års ålder lämnar riksdagen efter sammanlagt minst tre hela års sammanhängande tid i Europaparlamentet och riksdagen.
5 § För den som varit ledamot i riksdagen kortare sammanlagd tid än sex hela år gäller inkomstgarantin ett år. För den ledamot som lämnar riksdagen efter en sammanlagd tid av minst sex hela år i riksdagen gäller inkomstgarantin:
1. i längst två år om ledamoten inte uppnått 40 års ålder,
2. i längst fem år om ledamoten uppnått 40 men inte 50 års
ålder,
3. längst till ingången av den månad då ledamoten fyller 65 år
om han eller hon uppnått 50 års ålder.
Detsamma gäller den ledamot som lämnar riksdagen efter en sammanlagd tid av minst sex hela år i riksdagen och Europaparlamentet.
Alltså har man fyllt 50 år så gäller inkomstgarantin i ca 15 år, sen träder pensionen in. I princip är man alltså försörjd fram till sin död och är inte tvingad att söka jobb på den öppna arbetsmarknaden. Man kan konstatera att för denna grupp gäller inte ”arbetslinjen”!
Läs mer här http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1466439.ab
Borde det inte i demokratins namn vara likartade regler över hela arbetsmarknaden oavsett vilket uppdrag man haft i sitt arbetsliv. Likartade regler för anställning som förtroendeuppdrag. Varför skulle det vara svårare för en riksdagsman/kvinna att få ett jobb när uppdraget upphör än för en anställd tjänsteman inom industrin eller den offentliga verksamheten?
Jag väntar med spänning på synpunkter som förklarar skillnaden ur en demokratisk och arbetsmarknadspolitisk synvinkel. Det egoistiska perspektivet förstår jag redan.
Ha dé
Charles
2 kommentarer:
Det finns inte någon rim och reson i detta anser jag.
Jag borde nog ha blivit politiker istället för sjuksköterksa så hade jag haft en annan pension än den jag har idag.men livet är orättvist och har alltid varit.
Det är minst sagt uppseendeväckande att skillnaden vad gäller trygghetssystem ska vara så stor mellan de båda grupper du nämner.
Skicka en kommentar