Snart är det 1:a advent..

En Julsaga..

Jag vet att jag tidigare bloggat om en av mina barndoms jular, den 1950. Av någon anledning verkar den ha försvunnit ur min tidigare utlagda text på Spaces.live.com. Så jag skriver om den igen.

Jag hade precis fyllt 7 år och gick min första termin på Gävle folkskola. Jag hade fått en ny kamrat som bodde med sin familj i de nya så kallade ”Barnrike” husen. Han var hemma hos mig och jag demonstrerade den brandbil jag fått i födelsedagspresent av min mormor. Den var i plast, ett för den tiden ovanligt material då de flesta leksaker gjordes av plåt eller göts i någon lättare legering.

Min kamrats mamman var sömmerska (ett vanligt yrke på den tiden då det inte fanns så mycket färdigsydda kläder att köpa). Man köpte helt enkelt ett stycke tyg och beställde tid med Fru Andersson som kom och tog mått, tog dem och tygstycket hem till sig och sydde upp en råmodell. Efter ett par provningar så var det nya plagget klart. Pappan i familjen hade nyligen dött efter att ha vårdats hemma. Därav levde familjen under knappa förhållanden vid den här tiden.

Inför den stundande julen så berättade jag om vad jag önskat mig av tomten men min optimism smittade inte av sig. Min kamrat berättade att tomten skrivit till hans mamma att tomten hade så mycket att göra den kommande julen att han tyvärr inte hade tid att besöka familjen Andersson. Så det skulle inte bli några julklappar för honom och hans syster. Gran skulle de i alla fall ha sa han.

Vad vi inte visste var att min mor i rummet bredvid överhörde vår konversation. Min familj hade ett ganska stort umgänge och de var flera av damerna som var kunder hos fru Andersson och som kände till det tragiska öde familjen drabbats av. Att barnen inte skulle få fira jul var dock nytt för dem.

Efter att berättat detta för sina män samlades en summa pengar in och varje familj bidrog med något till julbordet. Det kokades två skinkor, två rullsyltor etc. så att man tillsammans fick ihop ett extra julbord. Till barnen köptes leksaker. Flickan fick en blunddocka och min kamrat en brandbil i plåt med utdragbar stege.

Eftersom man visste att fru Andersson skulle känna igen deras män, förstod man att ingen av dem skulle kunna agera tomte utan att avslöja vilka som stod bakom gåvorna. Det gällde att hitta någon som hon omöjligen skulle känna igen. En sådan var Herrfrisören Åke och han var inte bekant med familjen Andersson. Dessutom var han ogift och utan barn.

Efter att ha invigts i planen, accepterade han uppdraget att vara jultomte på Julaftons kväll. (1950 arbetade man även på Julafton om den inte inföll på en söndag).

Det som sedan berättats för mig, var farbror Åkes reaktion på besöket som tomte hos familjen Andersson. Han hade ringt på och efter en stund hade fru Andersson gläntat på dörren. Ni måste ha gått fel sa hon, vi väntar ingen tomte.

Han hade svarat med barnens namn, bor inte de här? Jo hade hon sagt. Då har jag kommit rätt sa han och bad att få komma in.

Först hade han börjat med julmaten för att sedan överlämna paketen till barnen. Han sa att deras tindrande ögon skulle han aldrig glömma. Hela tiden hade fru Andersson menat att han gjort ett misstag och gått till fel adress. Hon kunde inte ta emot detta. Han hade frågat om detaljer som bara hon kände till och på hennes svar sagt att; ja men då har jag kommit rätt!

När han gick hade fru Andersson gråtande frågat vem han var och var han kom ifrån. Han hade svarat att han var tomten och att han kom från Nordpolen och att han måste ursäkta sig, det var fler som skulle besökas.

Han sa också till sina uppdragsgivare att detta var den bästa Jul han nånsin haft. Julen hade inte blivit så ensam som den annars skulle ha varit. Han satt hemma och lyssnade på radio men det hade känts som om han firade jul med familjen Andersson.

Mitt minne är från annandag Jul då jag fick se min kamrats brandbil. Den var stor och röd och hade flera funktioner och en siren som lät som våra brandbilar (min var amerikansk). Jag minns att jag blev avundsjuk. Han sken som en sol och hans yngre syster visade mig att dockan blundade. Båda såg lyckliga ut.

Fru Anderssons försök att genom mig försöka luska ut vem som låg bakom misslyckades. Dels var jag oinvigd och dels trodde jag på tomten.

Året därpå flyttade vi till Lycksele och jag förlorade kontakten med min kamrat.

Ha dé gott
/charles

Det finns en koppling..

Jag skrev för ett tag sedan om stress under rubriken "Den goda stressen!". Trots rubriken så var det en Anti-stress kommentar jag levererade. Läs om det här. http://charlesswenson.spaces.live.com/blog/cns!E1CCDDB1AE78EB1!1948.entry . I dagens tidning läste jag en artikel om att det finns en koppling mella stress och Diabetes typ 2.

Kortfattat så har vi gener av en viss typ. Så kallade riskgener. De som har den enkla varianten av denna gen löper 30% risk att utveckla Diabetes typ 2 och de som har den dubbla varianten av samma gen löper 42% risk. Vilken gen man har beror på ärftliga faktorer.

Det forskarteamet i Malmö hittat (förenklat) är att stresshormonerna försämrar frisättningen av insulin, vilket i sin tur leder till Diabetes.

Förutom att upptäkten kan komma att revolutionera läkemedelsproduktionen mot Diabetes, kvarstår fakta att det är "Stress" som är orsaken. Ingen mirakelmedicin i världen kan ta bort stressfaktorer på arbetsplatser, så det blir en fortsatt behandling av symptom som förhoppningsvis ändå blir till glädje för de som drabbats. Men borde vi inte i stället förbjuda "Stressiga" arbetsmiljöer? Då skulle vi ju inte behöva någon medicin.

Fast det är klart, då tar vi bort en inkomstkälla för läkemedelsindustrin och kanske hindrar en och annan forskare från att få Nobelpriset.

Det vore ju synd!
/charles

Och vad intresserar Dig då?

Ja frågan fick jag och svarade att det står på min blogg. Bilden på min första bil kan få utgöra symbolen för mitt motorintresse.
Studebaker Flight Hawk från 1956.

1957 stod jag och min kamrat och studerade Skidåkaren Sture Gran´s Studebaker på Bångvägen 29 i Lycksele och sa tvärsäkert. En sån skall jag ha när jag blir stor. 1962 köpte jag en krockskadad dito och efter ett halvårs mekande så rullade den nylackad på vägen. Kompisens första bil blev en Borgward Isabella och inte en studebaker så nån av oss måste ju infria löftet. Sist jag såg den var den såld till en ung man i Umeå och det var i slutet av 60-talet.

Vad har nu detta att göra med intressen... tja. På bloggen har jag listat följande och med kontroll av vilka som har samma intressen där fick jag detta resultat.

Foto - 55 000

Matlagning - 16 500

Amatörradio - 13 ??

Teknik - 1 400

Musik - 643 000

Böcker - 53 800

Frimärken - 13

Politik - 35 800

Motor - 1 800

Humor - 47 700

Vänner - 60 200

Allt som gör livet kul - 4

Tabellen indikerar att "Musik" är den största gemensamma nämnaren mellan mig och mina bloggkamrater och att "Allt som gör livet kul" är den minsta gemensamma nämnaren ??

Jag vet att det finns en mängd radioamatörer på nätet så siffran 13 där var lite överraskande. Filateli är en (för)svinnande aktivitet och frimärkshobby butiker försvinner även i våra storstäder, så det var inte en lika stor överraskning.

Fotografera, läsa Böcker, Humor och umgås med vänner är också en stark faktor. Att politik låg så högt förvånade mig också. De gånger jag skrivit om politiska ämnen har jag knappt fått en kommentar. Man kan ju tycka med så många med det intresset att det borde blivit en del Bu eller Bä.

Intressant var det i alla fall.

Ha dé gott

/charles

Två novemberbarn..

November, skorpionens tecken, sträcker sig från den 23 oktober till den 21 november. Elementet är vatten och planeten är Pluto. Vi är båda födda denna månad men det är 65 år mellan födelsedagarna. Intensiv personlighet är ett av epiteten för oss "skorpioner" och det passar rätt väl in på Lilla I. Inte en lugn stund i vaket tillstånd och det går åt ca 10 bilder innan ett blir tillräckligt skarpt och taget framifrån. Annars är det mycket rörelse, rygg och nacke på bild. Kameran är helt enkelt inte tillräckligt snabb.

Mycket gratulationer och presenter kom det, jag tackar och bugar för all uppmärksamhet. Här ser Ni farfar fira med lilla I i knät. Omslagspapper och rosetter var intressantare än innehållet tyckt hon. Det var bara frimärken som undertecknad räddade från förgängelsen, annars var det fritt fram.

Nu rusar det mot jul. Tänk bara 2 veckor kvar till 1:a advent! Dags att låta skägget växa om man nu skall ha en roll att spela i december. Fast jag klär inte i rött så det får nog bli en blå tomte i så fall.

Ha dé gott
Charles

Världen är bra liten..

Stay Friends är en sajt som förenar gamla skol- och klasskamrater. I min ålder är det inte så många som är datavana så det är lite tunnt med kontakter från min egen skolgång. Däremot ser jag att det längre ner i åldrarna blir fler och fler som hittar varandra och som återknyter kontakter och minnen från en bekymmerslös tid.

Jag går efter namn och ort. Hittar jag ett namn jag känner igen så letar jag vidare efter personinformation och tycker jag att det verkar stämma skickar jag en rad. Ibland får jag träff och ibland inte. Det är rätt kul när det visar sig att det finns en samstämmighet. Nyss var vi till Luleå och träffade en vän från denna tid.

Häromdagen skrev jag till ett efternamn jag kände igen men det visade sig vara till en släkting till den jag sökte. Men han svarade och gav information. Nu rullas minnen upp och jag får vetskap om kontakter med min familj jag inte visste om. Jag får också veta vad som hänt dem jag bodde granne med för 50 år sedan. Det är roligt att få hälsningar och uppväcka gamla minnen.

Att jag lärt grannens son att cykla hade jag glömt men så fort det påpekades så var minnet där. Jag till och med tror mig komma ihåg färgen på cykeln. Ärt det inte underligt, säg?

När jag var 11 år bodde jag en sommar hos mormor och morfar till den jag fick kontakt med. Det var i fjällvärlden. Mina lekkamrater var två flickor (Mostrar till kontakten) och vi hämtade ner korna från fjället varje dag, matade hönsen (och sprang undan för den ilskna tuppen), mocka dynga och mycket mer. Vi gjorde en båttur över sjön och plockade hjortron och fiskade röding.

En dag när vi gick på fjället för att hämta korna hade de jagats av nåt djur (Troligen Hund) och hade rivmärken och en ko hade svanstippen avbiten. Ytterligare en ko saknades. Det var extra kännbart för kon skulle snart kalva. Vid ett eftersök hittades kon död vid en björkdunge.

Efteråt samlades alla och det började pratas om livet innan huset var byggt. Historer om varg och björn som strök omkring och om Husfadern som byggt sig ett enklare vindskydd vaknade av att en björn stod och skrubbade ryggen mot en av spjälorna i vindskyddet. Geväret hade han i Ladugården han höll på att bygga och mellan honom och geväret stod björnen.

Jag hade (och har kanske) en enorm inlevelsekännsla så jag fick björnfrossa av berättelsen och dagsfärderna upp på fjället blev plötsligt inte lika roliga. Jag såg björnspår överallt!

Gårdslakt fick jag också vara med om. Det var en tjurkalv som fick gå till grytorna. Flickorna föstes bort men jag ansågs gammal nog att lära mig. Blodet från det slaktade djuret samlades i en behållare som vi ställde i en bäck och jag fick tillsammans med flickorna sitta och vispa blodet tills det blev kallt. Detta för att det inte skulle koagulera. Det blandades sedan med mjöl för att bli blodpudding.

Tänk vad ett namn i en skolsajt kan föra med sig...

/Charles

H1N1...

eller svininfluensan som den kallas har drabbat oss.

I Lördags insjuknade hustrun och eftersom man inte hade något konstaterat fall i vår region gjordes ett test som sedan visade sig positivt.

Själv insjuknade jag under tisdagen för att ha fullvärdiga symptom under onsdagen. Så nu gäller en kur med Tamiflu i 5 dagar. Detta innebär förstås att jag får hålla mig borta från föreningsaktiviteter nån vecka framöver och även andra sociala kontakter. Man vill ju inte smitta.

Hörde på radion att man hade 70 konstaterade fall i Örebro län varav ett dödsfall som även varit en riksnyhet.

Så denna eremittillvaro är inte bara ofrivillig, den är en del av statistiken för Örebro län. Tur i oturen är att det finns en del olästa böcker i hyllorna. Den som läser, lever ju som bekant.

Ha dé gott
/charles

Nytt HOAX på gång....

Så här ser det ut!
OBS! Agera inte som Du uppmanas att göra!

BIG VIRUS COMING!
LÄS & vidarebefordra !

förmedla s till dina kontakter ASAP.

Vidarebefordra den här varning bland vänner, familj och kontakter!

Under de närmaste dagarna. Öppna inte några budskap med
en bilaga med titeln 'Vykort från HALLMARK' oberoende av var som skickat det till dig. Det är ett virus som öppnar en vykorts bild, som 'bränner' hela hårddisken C i din dator. Detta virus kommer att tas emot av någon som har din e-postadress i sin kontaktlista. Det är anledningen till att du måste meddela alla dina kontakter Det är bättre att få detta budskap 25 gånger än att ta emot viruset och öppna den.

Om du får ett mail kallat POSTCARD, 'trots att skickas till dig från en vän, inte öppna det! Stäng av datorn omedelbart.

Detta är det värsta virus som aviserats av CNN. Det har varit indelade efter Microsoft som den mest destruktiva viruset någonsin. Detta virus upptäcktes av McAfee går, och det finns ingen reparation ännu för denna typ av virus.
Detta virus förstör s hårddisken, där vital information hålls.

Meddela till dina vänner. KOM IHÅG: Om du skickar till dem, kommer du att gynna alla !

Meddelandet är falskt och syftet är enbart att skrämma upp internetanvändare och att belasta nätets kapacitet!

Den här typen av meddelande är rätt lätta att identifiera. Alla uppmaningar om att skicka vidare till sina vänner är riskfyllda och har oftast en baktanke. Det spelar ingen roll om det är en behjärtansvärd orsak eller en social "grej". Det som händer är att Din e-postadress lagras i en server och du löper risk att utsättas för SPAM (Oönskad skräppost). Så svara aldrig på massutskick. Inte ens om Du vet från vem det kommer eller om det gäller en sak Du ömmar för.

Ha dé gott
/charles

Ca 300 år före Kristus levde en man som hette Phyteas.

Han var en driftig Grekisk sjöfarare som gärna utforskade det okända. Han nedtecknade sina erfarenheter och berättelser om sina besök på norra halvklotet som han kallade ”Scondia” ??

Tyvärr finns inget av hans arbeten kvar men de finns noterat i andras skrifter, som Tacitus, att han varit här. (Så om Scondia kommer från Phyteas eller är en senare benämning på Scandinavien är osäkert)

Tacitus var en romersk historiker och statsman som bland annat ägnade sig åt att kartlägga Germania (55 e.K). Tacitus fascinerades av Phyteas berättelser då de hävdade att det fanns ett land bortom Germania. Ett land som var okänt för den styrande världen vid denna tid.

Berättelserna var så underbara, så otroliga och lika förvirrande som dem vi tagit dela av i berättelser om söderhavet vare sig de berättas av sjöfarare, upptäcktsresande eller blodtörstiga Pirater.

Tyvärr så var Phyteas vid denna tid rätt ensam om sina nordiska upplevelser och hans iver togs med viss skepsis. Han hånades och förnedrades för sina ”historier” så det finns i dag inga ”ögonvittnesberättelser” som beskriver upptäckten av Norden vid denna tid.

Man har svårt att tänka sig att vårt ”Norden” en gång i tiden var inhöljt i samma dimma som gamla kulturer, upptäckta under modern tid. Att Norden liksom Amerika en gång varit den ”Vita” fläck på kartan som en dag upptäcktes av resande sjöfarare från tiden när Greker och Romare styrde världen.

Vi vet att det Romerska riket hade invaderat England. Deras kunskaper om världen utanför Rom sträckte sig upp till Tyskland i norr och till England i väster. Det verkar som om vatten varit en gräns man inte gärna överskred om man inte såg land på andra sidan.

Medelhavet var världens centrum långt in på 1600 talet innan Columbus ”upptäckte” Amerika. Den då kända världen omfattade det som beskrivits av vandrare och sjöfarare i skrift eller via berättelser.

Man antar att folkslag med nordisk bakgrund hade besökt medelhavsregionen redan tiden före kristus och tror även att några av dem hade allierat sig med Romare och Greker och bosatt sig på dessa breddgrader. Men deras berättelser om landet i norr var antingen för vilda för att bli trodda eller så passade de inte in i den världsordning man kände till.

Den gamla världen kunde helt enkelt inte föreställa sig ett land i den isiga Nord som var både längre och större än den Italienska halvön.

Lite synd, för det hade varit spännande att veta hur de uppfattade och beskrev den kalla nord vi kallar Sverige, Norge och Danmark.

Island, Finland och Grönland upptäcktes först efter Jesu födelse.

Av den "kända" världen förstås. De människor som redan levde i denna oupptäckta del av världen, visste inte att de ännu inte var upptäckta, precis som Indianerna i Amerika!

Fritt sammansatt av undertecknad utan krav på vetenskaplig korrekthet.

/Charles