Jag minns att jag som barn drömde om att kunna flyga.
En kamrat till mig när vi var runt 16 år, hade certifikat för segelflyg med passagerare och bjöd mig en flygtur. På med fallskärmen (Tvingande säkerhetsutrustning) och ner i sittbrunnen där jag fick hjälp att spänna fast mig. Så klev kamraten ned bakom mig och ganska snart började han muttra... hur ska det här gå?? Jag tror det blir problem!
Jag är (och var) 2 meter lång och det som föranledde honom att tvivla var att min skalle stack upp lite mer än väntat. Bekräftelsen kom när de försökte stänga huven. Mitt huvud tog emot så jag kunde inte sitta rakt utan hamnade med hakan tryckt emot struphuvudet och kunde inte se rakt fram.
Ja flygturen blev inte den upplevelse som jag önskat. Kunde bara snegla lite till sidorna men såg inget rakt fram. Upplevelsen var under förväntan, så man kan säga att min flygarkarriär tog slut där.
Men i morse gjorde jag ett nytt försök. Fällde in landstället redan på första trappsteget och gjorde en luftfärd ner till första våningen. Jag hann inte få ut landningsstället igen utan tog mark med baksidan av kroppen.
Dunsen fick min hustru att komma skrikande ur köket åberopande högre makter.
Luften jag andades tog slut, så det tog en stund innan jag kunde konstatera att skadorna var ringa. Lite skrapmärken och rosa utgutningar som senare under dagen har antagit en blåare nyans. Jag har ju hört att start och landning är de farligaste momenten under en flygtur, och jag kan inte annat än instämma. Själva luftfärden var det inget fel på!
Ja hur det kan gå... och det var inget jag planerat i förväg heller.
Nästa flygtur är planerad i februari, då med både motor och vingar. Vi får hoppas att den blir behagligare.,
Ha dé gott
/charles
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar