Jag Skrev förra året om "Norrlandssemestern". En resa vi tog i minnenas allé men även för att träffa en gammal vän som jag återfått kontakten med efter att inte ha setts sedan mitten av 60-talet.Väl hemma i barndomsstaden Lycksele besökte jag gamla platser där jag vistats som barn. Det var en tudelad upplevelse. Dels vill jag inte att mina minnesbilder skulle solkas ner av den förändring som skett och dels var jag nyfiken på hur det såg ut idag.
Så besöket till vår gamla sommarstuga var ett både efterlängtat och fruktat beslut. På den svartvita bilden ser Ni mig spika upp takstolarna på "lillstugan" som vi kallade den. Denna byggnad var tänkt som arbetsbod och förråd under byggtiden. Sedermera blev den gäststuga och mitt viste när jag kom hem över semestrarna.Färgbilden visar hur det blev när stugan var klar.
Min far hade ingen hög inkomst och tog inga lån för bygget, men lyckades få ett antal rivningsjobb som vi utförde på kvällar och helger. Stugan byggdes av det material som vi tog reda på efter rivningsjobben. Det var inte bara rivning som gällde innan bygget kunde startas. Virket skulle sorteras och spik dras (och den spik som inte var för krokig rätades och återanvändes) innan man kunde sätta sågen i brädorna. Jag var bara 14 år och måttligt intresserad av att slita med sommarstugebygget. Intresset för flickor hade vaknat och lördagskvällarna väckte andra intressen än att dra spik och såga brädor.
Men det gick inte att bita den hand som födde en, bara hålla god min och försöka gilla läget. När jag väl köpt moped och senare motorcyckel så blev livet lite enklare. Att gå den dryga milen genom skogen in till stan var ingen höjdare även om jag inte var mörkrädd. Men det kunde vara ganska kallt på nattkröken, och så tog det sin tid.
Det var ingen hemma i stugan när vi kom dit och det såg inte ut att ha varit någon där på lång tid. På Campingen fick jag veta att ägaren flyttat till Örnsköldsvik, vilket ligger 25 mil söder om Lycksele. Det var kanske orsaken till att det såg öde ut.
Vår dåvarande granne hade inga barn och levde inte längre. Den sommarstugan var utbyggd till året runtbostad. Hundar sprang omkring i hundgården och skällde, så vi avstod från att gå på närmare "husesyn". Men jag tog en bild från infarten för att ha något minne med tillbaka. Men hade jag gått in hade jag nog känt igen varenda bräda... Den kommer i från rivningen på Hälla och taket från förråden på Grini etc. ... Ja det var då det. Men det var en oas för mig och sedermera min familj och varenda semester gick hit ända tills far dog och stugan såldes. 20 år hann det bli.
Ha dé gott
charles
2 kommentarer:
Vilket fantastiskt minne... att som barn fått hjälpa sina föräldrar att bygge en sommarstuga. Det var så, då, och det skulle ha varit så idag också. Våra söner hjälpte till att bygga vår utealtan, de var också 14 år, fick beröm och en liten slant och de var nöjda med det. Vi hade mycket roligt på vår altan och pojkarna yvdes, det var de som byggd den. När den revs för den nya glasverandan, såg jag att den ene av pojkarnas ögon blev blanka. En epok gick i graven.
Allt var inte bättre förr, men mycket! Moral och etik...
Kram från mig och ha en bra söndag.
Birgitta
Birgitta
Det är härligt med sådanan minnen.
Jag har många fina härliga minneb från vår stuga vi hade på Bohus-Malmön. När jag ser den idag, känns det bara fel, för på nåt vis så är det fortfarande "vår stuga". Den ska vara röd med vita knutar, inte grå med blåa knutar osv. Men för ett par år sedan pratade jag med dom som äger och bor i huset idag. Blev även inbjuden och fick se hur det såg ut därinne nu. Det var trevliga människor som äöskar huset, så nu vet jag att det blir väl omhändertaget.
Roligt att du gillade bilderna från min lilla utflykt till ett vintrigt Läckö Slott. Det blev några underbara timmar där ute. Hade aldrig varit där på vintern tidigare, så det blev en upplevelse.
Ha de gott!
/Maria
Skicka en kommentar